Fotografierna som astronauterna på Artemis II tagit under sin månfärd visar oss månen och jorden, men även andra himlakroppar. Vi tittar närmare på två av fotografierna, för att se vilka planeter och stjärnor som syns i bakgrunden. Stjärnbilderna Pegasus, Vattumannen och Fiskarna syns, fast med en förgrund som vi som aldrig kan uppleva från jordytan.
När uppdraget Artemis II slutade med landning i Stilla havet 11 april 2026 hade de fyra astronauterna ombord satt avståndsrekord. När de rundade månen 6 april 2026 nådde de 413 145 km avstånd från jordens centrum, längre hemifrån än några människor tidigare varit. Hemmavid kunde vi andra ta del av astronauternas enastående bilder, som visade jorden och månen på ett sätt som inte varit möjligt på över femtio år med människor bakom kameran.
Under Apollo-programmet runt 1970 användes kameror från Hasselblad i Göteborg och bilderna togs på fotografisk film. Under Artemis II användes digitala systemkameror från japanska Nikon. Bilderna av den sköra, blåa jorden och av månens ödemark har väckt ett alldeles särskilt intresse, inte minst för att människor varit på plats och hållit i kameran.
Stjärnhimlen sedd från Artemis II påverkas dock inte av förflyttningen på drygt 400 000 km. Jorden och månen syns på ett enastående sätt, men övriga himlakroppar ligger på platser bekanta för en betraktare på jordytan. Låt oss undersöka vad som syns i bakgrunden på två av fotografierna från Artemis II.
”Hej, världen!” och Venus
Uppdragets befälhavare Reid Wiseman tog 3 april 2026 ett foto av jorden som fått smeknamnet ”Hello, World” (”Hej, världen”). Fotografiet visar jordens nattsida, med nordöstra Afrika och Spanien synliga till vänster i bild. Bortom Spanien, vid jordranden, skymtar norrskenet som en smal, grön strimma. Vid jordranden i synfältets övre del syns, på samma sätt, sydskenet. En smal skära av jordens solbelysta sida syns neråt till höger. Nattsidan är belyst av ljus från månen.
En klart lysande ”stjärna” syns i fotots nedre del. Det är Venus, vilket bland annat uppmärksammats när ”Hej, världen” visades upp som ”Astronomy Picture of the Day” av Nasa. Från jordens solbelysta rand och ut mot Venus ser ett suddigt dis ut att sträcka sig. Det är zodiakalljuset, alltså solljus som reflekterats av tunt stoft i planeternas banplan (ekliptikan).
Blind astrometri
Bakom jorden finns solen, som 3 april står i stjärnbilden Fiskarna. Med Venus, ekliptikan och Fiskarnas stjärnbild som ledtrådar borde det vara lätt att peka ut stjärnor i bilden. Eftersom Fiskarna är en vidsträckt stjärnbild utan särskilt ljusa stjärnor kan det underlätta att använda en metod som kallas ”blind astrometri”.
Med denna metod kan programmet astrometry.net, utan någon förhandskunskap, avgöra vilket fält på stjärnhimlen som syns i ett astronomiskt foto. Programmet väljer ut mönster av fyra-fem stjärnor åt gången i bilden, och jämför enligt en sinnrik metod med mönster över hela himlavalvet. En del av ”Hej, världen” körd genom astrometry.net pekade ut bland annat stjärnorna Mesartim i Stenbocken och Alpheratz i Andromeda, och med en stjärnatlas till hands var det sedan ett trivsamt pyssel att stjärnhoppa genom fotot.
En utomjordisk solförmörkelse
När Artemis II passerade månen inträffade en solförmörkelse, där månen under knappt en timme skymde solen. På några av de bilder som Nasa publicerat syns tre ljusa ”stjärnor” till höger om den månen. Det är planeterna Saturnus, Mars och Merkurius.
Faktum att solen står i stjärnbilden Fiskarna kan hjälpa oss att hitta den slinga av fem ganska ljusa stjärnor (Lambda, Gamma med flera) som bildar den västra fisken. Har man hittat denna stjärnslinga kan man stjärnhoppa även genom denna bild. Jämförelse med en stjärnatlas visar att de svagaste synliga stjärnorna på fotot är av sjunde magnituden, alltså svagare än vad människoögat förmår uppfatta.
