Den mest berömda av alla astronomiska kataloger, i alla fall bland amatörastronomer, torde vara Charles Messiers Katalog över nebulosor och stjärnhopar (1774-1781). De drygt hundra Messier-objekten är normalt inkörsporten till amatörastronomin och de fortsätter sedan att vara något man ständigt återkommer till. Välkänt är att Messier inte upptäckte alla dessa objekt, mindre känt är kanske att han inte heller var först med att publicera en nebulosakatalog. Vi sparar därför Messier till nästa del i serien och viker denna åt en föregångare i branschen.

Som påtalats tidigare i serien var en handfull nebulösa objekt kända sedan antiken. I början av 900-talet utökade Al Sufi samlingen med Andromedanebulosan (M31), en stjärnhop i Seglet (IC2391) liksom den så kallade Klädhängaren i Räven (Cr399). Därefter dröjde det nästan femhundra år innan nya objekt upptäcktes och då i form av Stora och Lilla Magelanska molnen, liksom den så kallade Kolsäcken. Ytterligare hundra år senare introducerar Galilei teleskopet och med detta inleddes en ny era i nebulosaastronomi. Själv lyckades han bland annat upplösa Praesepe (M44) i stjärnor, samtidigt som han trots sina stjärnräkningar i Orion aldrig noterade Orionnebulosan (M42). Denna införlivas i familjen kort därefter av Fabri de Peiresc.

Med allt detta var enskildheter och långt ifrån resultatet av organiserade ansträngningar. Den första systematiska studien över nebulösa objekt, därtill ackompanjerad av den första uttalade nebulosakatalogen, publicerades i Palermo 1654 av Giovanni Batista Hodierna (1597–1660) (pdf-artikel om honom). Hodierna tillhörde den första generation astronomer som direkt inspirerats av Galileis upptäckter och vars arbete följde i dennes fotspår. Han publicerade till exempel efemerider för Jupitersystemet och han var snubblande nära att upptäcka Saturnus ring. Men det som mer än något annat kom att engagera honom var himlens nebulosor, en kategori som vid tiden inbegrep alla objekt som för ögat eller i teleskopet framstod som nebulösa, det vill säga vad vi skulle kalla stjärnhopar, galaxer, asterismer men också egentliga nebulosor.

Giovanni Battista Hodierna

Hodiernas katalog återfinns i De systemate orbis cometici (1654). Titeln avslöjar att huvudtemat är kometer, men en större del av arbetet är alltså ägnat nebulosorna. När han började sitt arbete var sammanlagt nio nebulosor kända som samtidigt var synliga från Siciliens horisont. Dessa beskrivs förstås i texten, men därutöver behandlas ytterligare 37 nebulosor som han hade upptäckt själv. Om man räknar bort hans många asterismer och de nebulosor som man idag inte kan identifiera entydigt, så upptäckte han nio, möjligen så många som femton, tidigare okända nebulosor. De nio utgörs av M6, M8, M36, M37, M38, M41, M47, NGC 2362 och NGC 6231.

Galilei hade visat att vissa nebulosor kunde upplösas i stjärnor med teleskopet, men i Hodiernas arbete upphöjdes detta till generell princip. När han till exempel lyckades upplösa tre stjärnor i den så kallade trapetsen i centrum av Orionnebulosan uppfattade han detta som ett tydligt tecken på att hela nebulosan kunde upplösas. Samtidigt var resultatet inte entydigt – Andromedanebulosan, som också tillhör de ljusstarka nebulosorna på himlen, kunde han till exempel inte upplösa. I Hodiernas föreställningsvärld falsiferade emellertid inte detta utgångspunkten, utan ledde i stället fram till en för tiden tämligen radikal slutsats. Traditionellt tänkte man sig att alla stjärnor och nebulosor satt fästade i den så kallade fixstjärnehimlen, den yttersta av de himlasfärer som man menade kretsade kring jorden, och att de därför hade ungefär samma avstånd till oss. Men om detta var riktigt, och Hodierna kunde upplösa Orionnebulosan, så borde han ju också kunna upplösa Andromedanebulosan. Hodierna löste problemet genom att istället anta att stjärnor och nebulosor ligger på högst olika avstånd från oss. De nebulosor han inte kunde upplösa låg helt enkelt för långt bort.

Hodiernas arbete, liksom hans nebolusakatalog, har idag en tämligen undanskymd plats i astronomihistorien. Men hade det inte varit för Messier så kanske amatörastronomer av idag hade börjat sin bana med att bocka av Hodierna-objekten. Varför inte göra ett försök? Man vet att Hodiernas teleskop förstorande 20 gånger och att det kunde nå stjärnor ner till åttonde magnituden, vilket betyder att en modern fältkikare är fullt tillräckligt för att följa honom i spåren. Hur många stjärnor kan din kikare till exempel upplösa i Orionnebulosans trapets?