Så är det tillslut dags för New General Catalogue (NGC). Grunden hade, som vi tidigare sett, lagts av familjen Herschel och speciellt av John Herschel och dennes General Catalogue från 1864. Nu flyttar vi fram ett tjugotal år i tiden och samtidigt norröver till Nordirland. Här hade William Parsons, Third earl of Rosse, byggt det som från 1845 och sjuttio år framåt skulle förbli världens största teleskop, Leviatan i Parsonstown, en reflektor med en öppning om 1,80 meter. Med sitt teleskop upptäckte Parsons drygt tvåhundra nebulosor, som med tiden skulle ta plats i NGC-katalogen, men mest känd torde han vara för att han var det förste som upptäckte spiralstruktur i en av dessa (M51). Nu är det emellertid inte denna spännande historia som ska berättas, utan vi flyttar istället fram ytterligare några år i tiden.
William Parsons gick bort 1867 och ansvaret för observatoriet gick då till hans son Lawrence Parsons, Fourth earl of Rosse. Lawrence insåg snart att han inte kunde sköta anläggningen själv och anställde därför den unge dansken John Louis Emil Dreyer som assistent. Tillsammans arbetade de vidare vid teleskopet och de upptäckte en lång rad nya nebulosor och gjorde dessutom kontrollobservationer av många redan kända. Som ett resultat av arbetet publicerade Dreyer 1877 ett supplement till General Catalogue om ungefär tusen nya objekt. Därefter lämnade han Parsonstown och blev med tiden föreståndare för Armagh-observatoriet, även det i Nordirland. Observatoriet var i tämligen dåligt skick och Dreyer hade nu bara en jämförelsevis blygsam 10”-refraktor till sitt förfogande. Med dessa utgångspunkter kom han istället att ägna en stor del av sin karriär åt att ordna och systematisera tidigare observationer och det är i detta sammanhang som NGC-katalogen tar form. (Vid sidan av detta gjorde han stora insatser som astronomihistoriker med ett speciellt intresse för Tycho Brahe.)
I inledningen till katalogen förklarar Dreyer bakgrunden till arbetet. Astronomer som i Herschels efterföljd kontrollerat uppgifterna i General catalogue hade upptäckt en hel del brister, brister som Dreyer menar uppkommit naturligt, dels som en följd av konstruktionen av deras instrument och dels genom den brådska som de normalt arbetat under. ”Det finns därför många fall där General catalogue, trots att den visar prov på samvetsgrann noggrannhet både vad gäller observationer och reduktioner, inte står i överensstämmelse med himlarna (s. 2).” Dessutom har man sedan Herschels dagar hittat ytterligare en stor mängd nebulosor som inte finns med i katalogen. En revision, sammanfattar Dreyer, är alltså påkallad.
Dreyer publicerar sin New general catalogue of nebulae and clusters of stars, being the Catalogue of the late Sir John F.W. Herschel, Bart., revised, corrected, and enlarged 1888 (PDF:ad version här och webversion här). Den förtecknar alla de nebulosor och stjärnhopar som var kända vid slutet av 1887, totalt 7840 objekt. Under de drygt tjugo år som gått sedan Herschels katalog hade antalet alltså ökat med ungefär 50 %. Trenden skulle hålla i sig och redan 1895 publicerade Dreyer det första supplementet, den så kallade Index-katalogen (IC), med drygt femtonhundra nya objekt. Ytterligare drygt tio år senare, 1908, och efter att fototekniken kommit astronomin till godo, kom det andra supplementet (IC 2) med nästan fyratusen nya objekt. Det blev alltså en hel del – allt som allt rymmer Dreyers livsverk över trettontusen objekt.
Den kvantitativa utvecklingen har därefter fortsatt på samma väg — med större teleskop, känsligare fotoplåtar och bättre metoder har allt fler icke-stellära objekt upptäckts. Samtidigt, och som en direkt följd av detta, har astronomerna övergivit ambitionen att skapa den här typen av universella kataloger för att istället engagera sig i mer specialiserade utgåvor (vi ska återkomma till några av dessa senare i serien). Men Dreyers katalog har förstås överlevt och NGC-nummer används fortfarande flitigt. Däremot har katalogen setts över flera gånger och den mest ambitiösa revisionen pågår, om än under oklara förhållande, fortfarande. Bakgrunden till detta är å ena sidan dess centrala roll för astronomin och å den andra de många problem som den fortfarande innehåller. Både GC- och NGC-katalogen är ett sorts hopkok där data från mängder av observatörer har samlats in och bearbetats till en enhetlig form. Även om Herschel och Dreyer ansträngde sig till det yttersta för att kontrollera alla uppgifter så har det inte räckt. Idag känner man till över tusen fall där identifikationen av ett katalogobjekt med det objekt man faktiskt kan se på himlarna på ett eller annat sätt är problematisk. I det så kallade NGC/IC-projektet försöker man därför återskapa katalogen utifrån de ursprungliga observationerna för att om möjligt komma till rätta med alla felaktigheter, dubbleringar, sammanblandningar och förstås det åttiotal NGC-objekt som inte verkar existera.
