Sedan förra inlägget i den här serien har svenska astronomer gjort lite mer väsen av sig i medierna. Du kanske har noterat att gammaexperimentet PoGOLite lyfter när som helst, att stockholmsforskare upptäckt återkomsten av supernovan 1987A, och att Svenska solteleskopet gett nya ledtrådar till varför solfläckar lyser. Men det finns mer.
Vad var det som slog ner i Lockne? I en ny artikel har lundageologen Birger Schmitz med kollegor gjort nya mätningar som avslöjat vilken sorts meteorit som 470 miljoner år sedan skapade den 10 kilometer breda Locknekratern i Jämtland. Någon järnklump kan det inte ha varit, visar forskarna. Det ger stöd till idén att den liksom de flesta meteoriter som hittas innehöll den bara små mängder järn och skapades troligen i samma kollision mellan himlakroppar som även gav upphov till små asteroider som Eros, som besöktes av en rymdsond 2001.
Skapa supertunga svarta hål – snabbt? Nu har astronomer upptäckt den mest avlägsna kvasaren som hittills upptäckts, det vill säga en ung galax med ett tungt och hungrigt svart hål i mitten (ESO). Långt bort betyder länge sedan i universums historia, vilket betyder att det supertunga svarta hålet i det här fallet bara hade kort tid på sig för att gå upp tillräckligt i vikt. Kvasaren syns alltså som den var när universum bara var 700 miljoner är gammalt. Ingen vet hur man kan bygga ett så tungt svart hål på så kort tid – men i veckan kom också Melvyn Davies från Lunds observatorium med en möjlig lösning. Tillsammans med några kollegor har han skrivit ihop ett förslag (artikel på ArXiv) som går ut på att svarta hål kan bildas av supertunga hopar av stjärnor som inte lyckas hålla ihop och sedan kollapsar inåt.
En kvasar enligt rymdkonstnären Martin Kornmesser: ett supertungt svart hål omges av het gas och strålar. (Bild: ESO/M. Kornmesser)
Supernova 2009jf som den såg ut från Calar Alto-observatoriet i Spanien. (Bild: S. Valenti m fl)
Storstadsteleskop spanade in supernova Sveriges största verksamma teleskop för synligt ljus, AlbaNovateleskopet i Stockholm, är kanske för litet och för dåligt placerat för att riktigt slå forskarvärlden med häpnad. Men nu har det för första gången bidragit med mätningar som ska publiceras enligt vetenskapens alla regler. Det handlar om bilder som teleskopet tog 2009 på supernovan 2009jf, som nu har analyserats tillsammans med andra data i en artikel där bland andra Stockholms universitets Jesper Sollerman och Mattias Ergon ingår.
Snabbt arbete med smäll i Malströmmen En annan exploderade stjärna är den som small i Malströmsgalaxen M51 helt nyligen. Även här var supernova-Jesper och supernova-Mattias på hugget. Tillsammans med kollegor i utlandet grävde på nolltid fram gamla bilder från tiden då supernovan bara var en stjärna bland en massa andra. Artikeln släpptes för allmän beskådan mindre än två veckor efter att supernovan upptäckts. Stjärnan förefaller ha varit en gul superjätte åtminstone tidigare i sitt liv burit på 13 gånger så mycket massa som solen.
