Den 29 sep-1 okt samlas Sveriges vassaste astronomer i Göteborg. På torsdag kväll kl 18 är det öppet för allmänheten då Gösta Gahm föreläser om de fyra elementen (jord, luft, vatten, eld) och vad de har att göra med kosmos (gör din egen affisch genom att klicka här!). Och på lördag åker alla ut till Onsala för att se nya LOFAR-stationen. Men vilka astronomer kommer till Göteborg, och vad kommer de att avslöja om universum? Jag har grävt i programmet…
Mikael Ingemyr (Uppsala) är gymnasisten som bestämde sig för att observera en exoplanet, vann en tävling, åkte till Kanarieöarna och sedan vidare till USA för att bearbeta sina data med proffshjälp. Han berättar sin historia och om den ovanligt tjocka planeten WASP-12 b som han studerat. Mikael belönas med Svenska Astronomiska Sällskapets ungdomsstipendiat under Astronomdagarna, som Värmlands folkblad rapporterar. (fredag fm)
Erik Zackrisson (SU) räknar ut ifall nästa generationens teleskop – t ex James Webb-teleskopet och E-ELT – verkligen kommer att kunna se det avlägsna universums förstfödda stjärnor. De antas vara stora och konstiga, men hur känner vi igen dem om vi hittar dem? (fredag em)
Sofia Ramstedt (Bonn) studerar ljusstarka röda jättar och visar upp nya, extremt skarpa bilder från VLT:s interferometer i Chile. Det berättar om krafterna som styr deras stjärnvindar – och ja, det är stoft i rymden det handlar om. (fredag em)
Johan Kärnfelt gör som han gjorde på bokmässan förra veckan och berättar om hur en ung student, en nova i Örnen, och en högerextremists pengar tillsammans tog astronomin till folket i Göteborg. (fredag fm)
Genoveva Micheva (Stockholm) vill förstå de små blåa galaxer som var vanliga när universum var ungt. Hon letar i deras ljussvaga utkanter efter de okända stjärnorna som bor där: är de unga och nybildade eller lika gamla som universum? Märkliga långexponerade galaxbilder utlovas. (fredag em)
Charlotte Helin (Halland) är astronomiinformatör i Halland. Hon berättar om de udda och kreativa sätt som hon och sina kollegor i Halland använder för att sprida astronomi och fysik till allmänheten. Vetenskapskaféer med mera. (fredag fm)
Beatrix Villaroel (Uppsala) undersöker vilka miljöer som kvasarer trivs i – eller hur de förändrar sin omgivning. Unga galaxer med aktiva svarta hål verkar dra till sig andra galaxer som sällskap i rymden. Frågan är väl hur de gör det. (fredag em)
John Conway (Onsala) kommer att berätta om Onsalas splitternya station i jätteteleskopet LOFAR och visa LOFAR:s första vetenskapliga resultat. Han blickar även framåt mot radioastronomernas nästa stora utmaning: att bygga (och finansiera) kvadratkilometers-uppställningen SKA. (lördag fm)
Anders Johansen (Lund) summerar hur det går för forskarna som vill förstå hur planeter bildas runt andra stjärnor. Har vi tur så berättar han om utmaningen att förstå hur stoftkorn och små stenar kan klumpa ihop sig för att skapa en planet. (fredag fm)
Josefin Larsson (SU/OKC) berättar om hur supernovornas supernova 1987A lyser nu, 24 år efter explosionen. (fredag fm)
Wouter Flemmings (Onsala) kommer att berätta om läget för världens största astronomiprojekt, ALMA, nu när de första observationerna ska börja. Det skvallras om att en hel del av ALMA:s första forskning kommer att göras av svenska forskare: kan det vara sant? (torsdag em)
Sara Bladh (Uppsala) kallar sitt föredrag ’How to kill a cool giant’. Hon undersöker hur svala röda jättar blåser bort sina yttre lager. Alla tror att det är stjärnstoft som gör det, men hur ser stoftet ut egentligen? (fredag em)
Fabien Batejat (Onsala) har använt sammankopplade radioteleskop för att undersöka en av de mest extrema galaxerna i vår närhet i rymden: Arp 220. Han har upptäckt en rad supernovor som exploderat nyligen i galaxens svårstuderade centrum, samt några mystiska objekt som ännu inte fått en förklaring. Eller så avslöjar han vad han tror. (fredag fm)
Carina Persson (Onsala) har använt Herschelteleskopet för att undersöker hur molekylerna som är släkt med ammoniak klarar sig i rymden. Europas största rymdteleskop tycks visa att våra teorier lämnar en del att önska när det gäller ämnen som innehåller kväve. (fredag fm)
Rahman Amanullah (Stockholm/OKC) ska berätta om de supernovorna som ligger bakom upptäckten av universums acceleration. För att verkligen kunna få grepp på den mörka energin räcker inte att vi bara mäter supernovorna, vi måste också förstå hur de exploderar. Vet vi mer nu efter smällen i M101? (fredag fm)
Björn Davidsson (Uppsala) presenterar nya teoretiska modeller för hur kometer och asteroider reflekterar solljus. Det krävs för att vi ska kunna förstå kometers och asteroiders oberäkneliga beteende. (fredag fm)
Johannes Andersen flyger in från Kanarieöarna och presenterar hans planer för Nordiska optiska teleskopet NOT på La Palma, som går mot en ny framtid som specialist på stjärnhimlens mest föränderliga stjärnor och galaxer. Räkna med snabba ryck och beredskap för gammablixtar och andra mystiska objekt. (torsdag em)
Charles Lue (IRF i Kiruna) berättar om vad som händer när solvindens partiklar träffar månens torra och luftlösa yta. Data utlovas från indiska månsonden Chandrayaan-1 och det svenska experimentet SARA ombord på den. (fredag fm)
Urban Eriksson (Uppsala/Kristianstad) studerar vad som händer när astronomistudenter får lära sig om universum med hjälp av datasimuleringar och videor. Blir de verkligen klokare av de rörliga bilderna? (torsdag em)
Torgny Karlsson (Uppsala) har varit med om att upptäcka resterna efter en extremt gammal stjärnhop i en extremt gammal dvärggalax, strax utanför Vintergatan. Tekniken som han använt för att hitta den kan i framtiden ge nya insikter om hur vår egen galax satts ihop. (torsdag em)
Sannolikt blir det även en massa socialt umgänge och tillfälle för utbyte av astronomiskt skvaller och nya idéer. Vi syns i Göteborg!
Efter 48 timmars intressanta föredrag vid charmiga Chalmers och Göteborg känner jag mig full av intryck och idéer. Min bild av astronomi-Sverige har blivit tydligare och man har fått många nya ansikten att känna igen vid framtida möten.
Det är en del saker som jag särskilt tar med mig från de här dagarna; först och främst själva meta-frågan om vad Astronomdagarna egentligen bör ha för inriktning och målgrupp. Är det ett forum för Sveriges forskarelit att träffas och diskutera eller en chans också för amatörer och intresserade att få en djupare inblick i vad som sker på forskningsfronten? Är inriktningen främst mot att ge nya unga forskare och doktorander en chans att knyta kontakter med varandra? Jag kände att det inte var någonting som framkom under tiden med tanke på den varierande tilltalstonen i föredragen, men att detta inte behöver vara någonting negativt. Kanske är det just en småbrokig blandning av populärvetenskap och ny forskning som ger bäst bild av hur astronomi fungerar i Sverige. Och lite grann blir det väl vad man gör det till!
En annan intressant fråga som nog ständigt återkommer i sådana här sammanhang och som är svår att omsätta i konkret handling är det här med utåtriktad verksamhet, det som inom forskningen kallas för ”den tredje uppgiften”. Det är någonting som länge har intresserat mig personligen och en av anledningarna till att jag sökte mig till att kunna börja blogga för Populär Astronomis räkning. (Det och det faktum att Robert är bra på att engagera människorna omkring honom i hög grad.) När jag nu börjat doktorera finner jag att det är allt svårare att hitta tid för denna tredje uppgift. Gabriella Stenberg visade att man kan dela in forskare i två kategorier: De som inriktat sig på högkvalitativ och produktiv forskning, har högt anseende hos andra forskare, och lyckas dra in pengar till stora projekt, och de som syns mycket i media men inte uppnår samma höga anseende bland andra forskare. Det Gabriella målar upp tycker jag är en mycket dyster bild, eftersom det skapar en större klyfta mellan duktiga forskare och gemene man. Men det är väldigt svårt att få tiden att räcka till båda, och någonstans tror jag att man måste välja. Själv vill jag naturligtvis göra både och.
Tyvärr verkar det vara många idag som har en avog bild till forskning och vetenskap, och att vetenskap är någonting hjärtlöst och kallt. Om man försöker förklara varför vi kan visa att någonting inte stämmer med hjälp av den vetenskapliga metoden så beskrivs man som ”tråkig” eller att man inte har ett öppet sinne. Det känns viktigt att på något vis visa att vetenskapsmän också är vanliga människor; att få tillbaka det humana i det naturvetenskapliga. Mer hur ska vi lyckas med det?
I diskussion med Fredrik Silow från SAAF kom vi in på det faktum att BBC genom Sir Patrick Moore (programledaren för The Sky at Night) lyckats hålla en dokumentärserie om astronomi kvar i etern ända sedan starten 1957, vilket väl om något bevisar att det finns ett intresse där ute och att det går att nå fram om man gör det på rätt sätt. Och att utgå ifrån oss här nere och på ett opretentiöst sätt visa vad vi ser när vi går ut en mörk natt och tittar ut i rymden är nog exakt rätt väg att gå. Att börja där ute någonstans i Big Bang eller bland satelliter och planeter kan bara bidra till klyftan; vanligt folk kan inte se Hubbleteleskopet bara genom att gå ut en kväll och titta upp mot himlen.
Men hur hittar man då den ultimata folktjusande forskaren? Den som både kan hålla sig i framkant i sitt fält men samtidigt entusiasmera och sprida naturvetenskapens ljus i fördomarnas och okunnighetens mörkaste hörn? Jag tror att vi alla kan sträva ditåt, men ingen kommer riktigt att kunna nå dit. Men nog skulle det väl finnas anledning till att ha en svensk motsvarighet till ”The Sky at Night” i svensk TV, där svenska astronomer och rymdforskare kunde få en chans att visa sina mänskliga, varma ansikten? Vi har mycket att berätta!
Comments are closed.