Efter 48 timmars intressanta föredrag vid charmiga Chalmers och Göteborg känner jag mig full av intryck och idéer. Min bild av astronomi-Sverige har blivit tydligare och man har fått många nya ansikten att känna igen vid framtida möten.
Chalmersdoktoranden Haukur Sigurðarson fotade den applåderande publiken på Astronomdagarna precis efter hans egen presentation. (Foto: Haukur Sigurðarson)
Det är en del saker som jag särskilt tar med mig från de här dagarna; först och främst själva meta-frågan om vad Astronomdagarna egentligen bör ha för inriktning och målgrupp. Är det ett forum för Sveriges forskarelit att träffas och diskutera eller en chans också för amatörer och intresserade att få en djupare inblick i vad som sker på forskningsfronten? Är inriktningen främst mot att ge nya unga forskare och doktorander en chans att knyta kontakter med varandra? Jag kände att det inte var någonting som framkom under tiden med tanke på den varierande tilltalstonen i föredragen, men att detta inte behöver vara någonting negativt. Kanske är det just en småbrokig blandning av populärvetenskap och ny forskning som ger bäst bild av hur astronomi fungerar i Sverige. Och lite grann blir det väl vad man gör det till!
En annan intressant fråga som nog ständigt återkommer i sådana här sammanhang och som är svår att omsätta i konkret handling är det här med utåtriktad verksamhet, det som inom forskningen kallas för ”den tredje uppgiften”. Det är någonting som länge har intresserat mig personligen och en av anledningarna till att jag sökte mig till att kunna börja blogga för Populär Astronomis räkning. (Det och det faktum att Robert Cumming är bra på att engagera människorna omkring honom i hög grad.) När jag nu börjat doktorera finner jag att det är allt svårare att hitta tid för denna tredje uppgift. Gabriella Stenberg väckte med sin poster tanken på att man kan dela in forskare i två kategorier: De som inriktat sig på högkvalitativ och produktiv forskning, har högt anseende hos andra forskare, och lyckas dra in pengar till stora projekt, och de som syns mycket i media men inte uppnår samma höga anseende bland andra forskare. Det Gabriella målar upp tycker jag är en mycket dyster bild, eftersom det skapar en större klyfta mellan duktiga forskare och gemene man. Men det är väldigt svårt att få tiden att räcka till båda, och någonstans tror jag att man måste välja. Själv vill jag naturligtvis göra både och.
Tyvärr verkar det vara många idag som har en avog bild till forskning och vetenskap, och att vetenskap är någonting hjärtlöst och kallt. Om man försöker förklara varför vi kan visa att någonting inte stämmer med hjälp av den vetenskapliga metoden så beskrivs man som ”tråkig” eller att man inte har ett öppet sinne. Det känns viktigt att på något vis visa att vetenskapsmän också är vanliga människor; att få tillbaka det humana i det naturvetenskapliga. Mer hur ska vi lyckas med det?
I diskussion med Fredrik Silow från SAAF kom vi in på det faktum att BBC genom Sir Patrick Moore (programledaren för The Sky at Night) lyckats hålla en dokumentärserie om astronomi kvar i etern ända sedan starten 1957, vilket väl om något bevisar att det finns ett intresse där ute och att det går att nå fram om man gör det på rätt sätt. Och att utgå ifrån oss här nere och på ett opretentiöst sätt visa vad vi ser när vi går ut en mörk natt och tittar ut i rymden är nog exakt rätt väg att gå. Att börja där ute någonstans i Big Bang eller bland satelliter och planeter kan bara bidra till klyftan; vanligt folk kan inte se Hubbleteleskopet bara genom att gå ut en kväll och titta upp mot himlen.
Men hur hittar man då den ultimata folktjusande forskaren? Den som både kan hålla sig i framkant i sitt fält men samtidigt entusiasmera och sprida naturvetenskapens ljus i fördomarnas och okunnighetens mörkaste hörn? Jag tror att vi alla kan sträva ditåt, men ingen kommer riktigt att kunna nå dit. Men nog skulle det väl finnas anledning till att ha en svensk motsvarighet till ”The Sky at Night” i svensk TV, där svenska astronomer och rymdforskare kunde få en chans att visa sina mänskliga, varma ansikten? Vi har mycket att berätta!
Vi vill ha en Astronom-Martin Emtenäs! 😀
Jag känner tyvärr inte till Martin men vet av mångårig bekantskap med Urban Eriksson på HKr att han har en fantastisk förmåga att fånga både barns och vuxnas intresse för astronomi genom att göra det obegripliga begripligt. Jag är personligen övertygad om att han, om han själv ville, skulle bli en lysande bra, svensk motsvarighet till Sir Patrick Moore.
Efter Astronomdagarna 2011 kan man tacksamt konstatera att organisatörerna gjorde ett utmärkt jobb, allt flöt fint, tiderna hölls, osv. Många intressanta kontakter knöts.
Men ingenting är ju så bra att det inte kan bli bättre. Visst var det lite glest i leden (se bilden ovan) …?
Ett alternativt förslag till upplägg för kommande Astronomdagar skulle kunna vara:
Lördag: Aktiviteter som primärt riktar sig till den astronomiintresserade allmänheten, dvs personer som skulle svara ja på den hypotetiska frågan ”Är du intresserad av astronomi?”. Språk: Svenska.
Söndag: Aktiviteter som primärt riktar sig till amatörastronomer, dvs personer som skulle svara ja på frågan ”Har du astronomi som hobby?”. Språk: svenska och engelska.
Måndag (och kanske tisdag om resurserna räcker): Aktiviteter som primärt riktar sig till yrkesastronomer. Språk: engelska.
Genom en sådan anpassning till olika målgrupper tror jag att fler skulle få större behållning av föredragen.
En synpunkt jag har på de gångna Astronomdagarna är att det alltför ofta hände att superduktiga forskare försökte klämma in alltför mycket på alltför kort tid. Ett ibland svindlande tempo där en vanlig dödlig hade svårt att hänga med, det blev Albert Einstein meets Usain Bolt.
Men visst är det spännande med Astronomdagar!
mvh
Hans Bengtsson
Jag tycker att Hans har ett tänkvärt förslag, men med viss erfarenhet av hur folk beter sig på konferenser (speciellt forskare) så tror jag det finns en överhängade risk med detta upplägg att man inte bara får dagar som fokuserar på olika publiker utan också dagar med helt olika publiker (dvs forskarna går bara på forskardagen). Kanske kan detta vara ett offer värt att göra, men för mig är blandningen av människor/presentationer en stor poäng med AD.
Men oavsett hur det organiseras tycker jag amatörer borde ta mer plats, både i publiken och på scen. Kunde man exv inte ha en session vikt åt amatörastronomi?!
Och Einstein goes Usain Bolt slipper jag gärna också :-). Man tycker ju att erfarna forskare borde veta hur lång en kvart är.
/Johan
Nu kommer säkerligen astronomin att få rätt mycket uppmärksamhet i media under några dagar, med tanke på årets nobelpris i fysik. Kan tänka mig att Robert C får en del att göra!
Comments are closed.