Ungefär två gånger per århundrade händer det i vår galax, Vintergatan, att en tung stjärna exploderar och blir till en ofantlig ljusstark supernova. Dessa händelser frigör inte bara en mycket stor mängd elektromagnetisk strålning, dvs ljus, radio- och röntgenvågor, utan även neutriner och gravitationsvågor. Båda är svårt att mäta men det finns stora anläggningar med experiment som gör just detta och som väntar tålmodigt på att nästa supernova smäller av.
För att kunna tolka datan och filtrera ut den information man vill ha ur all brus behöver man dock veta i förväg ungefär hur signalen kommer att se ut. Och sedan vill man naturligtvis jämföra mätningarna med modeller som försöker förklara hur signalen har uppstått. Christian Ott med kollegor sysslar med teoretisk astrofysik vid CalTech och gör just sådana datasimuleringar. Nu har de upptäckt att signalen från neutrinerna liknar den från gravitationsvågorna om stjärnans inre kärna roterar snabbt vid explosionen, vilket den antagligen gör.
Det nya är alltså att neutrinosignalen varierar med samma frekvens som man tidigare sett i simuleringar av gravitationsvågorna. Eftersom dessa två mäts på helt olika sätt, blir det antagligen lättare att bekräfta upptäckterna när supernovan är framme. Dessutom hoppas man med hjälp av detta snart kunna förstå mekanismen som gör att supernovor exploderar överhuvudtaget. Vanliga teleskop ser ljuset som kommer från stjärnans yta, neutriner och gravitationsvågor rör sig däremot ganska obehindrade genom stjärnans yttre delar och berättar därmed om vad som pågår i kärnan där själva explosionen utlöses.
Videon visar simuleringen av de innersta 40×40 kilometer i stjärnan när den exploderar och en neutronstjärna bildas i mitten. Färg betyder temperatur och de små pilarna motsvarar rörelserna. Signalera från neutrinos och gravitationsvågor syns som vita linjer.
