Kontrovers kring svenska observationer i solsystemets utkant

Tanken att det skulle finnas oupptäckta planeter i solsystemet är alltid spännande, och i olika perioder har sökandet och spekulationerna varit mer eller mindre aktiva. Men när det kommer inte mindre än två olika observationer, precis samtidigt, som kan tolkas som nyupptäckta planeter – ja, då är det inte så konstigt att det utbrister häftiga diskussioner bland astronomer på internet.

De resultat som hamnat i detta rabalder kommer från två forskarlag, ett i Sverige och ett i både Sverige och Mexiko, som har använt ALMA för att spana mot två olika stjärnor och då råkat se något oväntat. De båda fynden har gjorts av delvis överlappande grupper av forskare som sammanfattar det hela i varsin artikel. De har inte publicerats ännu (och har alltså inte genomgått den granskning som görs av vetenskapliga artiklar innan de publiceras) men de har skickats till en tidskrift och lagts ut som ”preprint”-versioner. Den ena artikeln säger lite försiktigt att det är fråga om The serendipitous discovery of a possible new solar system object with ALMA, men den andra går stolt ut redan i underrubriken och hävdar att ALMA discovers the most distant object of the solar system.

Det första objektet har fått de preliminära namnet Gna, och har setts två gånger med 25 dagars mellanrum. Dessutom finns en bild från samma område 42 dagar senare, där den inte syns, vilket ger några alternativ för dess bana som leder forskarna till att dra slutsatsen att den skulle befinna sig relativt nära oss. Om den går i en bunden bana kring solen skulle det vara en ganska liten sak, mindre än 880 km, och för närvarande befinna sig på ett avstånd som är jämförbart med radien på Neptunus bana. Det andra objektet verkar vara mer avlägset. Det sågs med 10 månaders mellanrum, och astronomernas artikel resonerar om en kropp som är större än jorden men som befinner sig långt utanför Neptunus – kanske rentav en superkall brun dvärg sisådär 20000 gånger längre bort från solen än jorden gör. (Långt bort, men ändå med god marginal inom det område som brukar räknas till solsystemet.)

Vardera av de här möjliga planeterna har alltså kunnat urskiljas två gånger, i varsin mycket liten del av himlen. Härnäst gäller det om det går att bekräfta att något av de här objekten faktiskt finns.

Många spydiga kommentarer har fällts om det märkliga i att två stora solsystemobjekt skulle råka befinna sig så nära ljusstarka stjärnor just när någon råkar titta precis ditåt. (Se till exempel bloggen D-brief och Bad Astronomy.) Om det är så här lätt att hitta dem borde det vimla av oupptäckta planeter kunde man tycka, och de borde i så fall märkas på andra sätt – inte minst borde de dyka upp i de sökningar som faktiskt görs just för att upptäcka sådant. Eller rentav ha tillräcklig massa för att helt rubba stabiliteten i solsystemet.

Astronomerna bakom de här observationerna menar att de gjort allt de kan för att utesluta att det är någon form av slumpmässigt mätfel, eller andra underligheter. Det återstår att se om deras kollegor kan nagelfara resonemangen och komma med nya förslag på sådant de måste ta hänsyn till.

Scientific American har pratat med Wouter Vlemmings, som har lett den ena studien och är med i den andra (som leddes av René Liseau), och han verkar lite obekväm med den typen av spridning som de här resultaten har fått i media. Det finns artiklar både på ställen som Gizmodo, som brukar nappa på sådant och i bredare kanaler som Washington Post — för att plocka ett par exempel ur högen. Diskussion bland kollegorna om vad de här observationerna kan betyda var tydligen precis vad Vlemmings och Liseau var ute efter, men det verkar inte ha varit meningen att hamna i rampljuset utanför kretsen av astronomer.

Kanske är det lätt att underskatta allmänhetens intresse för solsystemet. Upptäckterna av Uranus, Neptunus och Pluto har alla på sin tid inspirerat tankar om att det kan finnas mer där ute. Det har också funnits flera observationer som visat sig vara fel, som den rapporterade upptäckten av en planet innanför Merkurius bana i mitten på 1800-talet. Sedan har vi de mängder av lite mer galna ideer om planeter med excentriska banor, som möjligen skulle ha någon sorts påverkan på jorden eller dess historia, som lätt tar skruv i populärkulturen. Vi människor är nyfikna på våra grannar i rymden.