Ibland talar man om fixstjärnor. Uttrycket går tillbaka på den antika astronomin där fixstjärnorna utgjorde den fond – fixstjärnehimlen – som planeterna, de vandrande stjärnorna, rörde sig emot. Man var förstås väl medveten om att stjärnorna har en daglig rörelse, att det precis som allt annat på himlen går upp och ner; att de var fixa syftade istället på att deras inbördes relationen, tolkade i termer av stjärnbilder, inte förändrades över tid. Det var först med teleskopen och på 1700-talet som man började inse att stjärnorna inte är så fixa som man tidigare tänkt sig. Edmund Halley brukar räknas som den som upptäckte stjärnornas egenrörelser, detta i ett arbete publicerat 1718. Långt senare kom dessa stjärnrörelser att bli en specialitet inom svensk astronomi, inte minst genom lundaastronomen Carl Charliers stellarstatistiska arbeten.
I dagarna har ESA – European Space Agency – publicerat en video som skulle få Charlier och hans kollegor att blir gröna av avund. I september förra året släpptes första datasetet från Gaia-projektet. Projektet som en gång föreslogs av en efterträdare till Charlier – Lennart Lindegren, också han lundaastronom – syftar till att med mycket stor exakthet, och från en rymdbaserad sond, mäta bland annat stjärnornas egenrörelser. Observationsdelen av projektet är ännu inte avslutad, men de data som nu finns tillgänglig räcker för att astronomer ska kunna skapa sig en bild av hur miljontals stjärnor rör sig. Detta har i sin tur möjliggjort den visuella gestaltning som vi nu bjuds på.
Videon visar rörelserna hos ungefär två miljoner stjärnor och detta extrapolerat fem miljoner år fram i tiden. Perspektivet är jordiskt, det vill säga den virtuella kameran står på jorden, och vi blickar ut mot vintergatsbandet. En följd av detta är att närbelägna stjärnor ser ut att röra sig fortare genom synfältet än mer avlägsna stjärnor. De som ser ut att röra sig allra fortast är alltså stjärnor i solens absoluta närhet. Tittar man noga så kan man känna igen stjärnbilden Orion nära den högra kanten av bilden. Följer man konstellationen en stund kommer man också att se hur den himmelske jägaren blir allt mer oigenkännlig varefter årtusendena går och de ingående stjärnorna glider isär. Den öppna stjärnhopen Plejaderna återfinns som en liten anhopning precis under Vintergatsbandet i den vänstra kanten. Tittar man igenom hela filmen så kommer man också att notera att Vintergatsbandet långsamt förskjuts mot höger. Detta beror på solsystemets egenrörelse, vilken efter några miljoner år har ändrat perspektivet.
Nästa år släpper Gaia-projektet ett andra dataset, då med positioner för över en miljard stjärnor. Då kommer man att ha tillräckligt med data för att studera hur hela Vintergatan har utvecklats, och förstås för att göra ännu mer spektakulära visualiseringar.
