Stephen Hawking, pionjär inom kosmologisk grundforskning, populärvetenskaplig inspiratör och aktivist för funktionsnedsattas rättigheter har gått ur tiden. Vi blickar tillbaka på hans vetenskapliga gärning, och samtalar med Lars Lindberg om vad universitet och högskolor måste göra för att öka tillgängligheten till en akademisk karriär för funktionsnedsatta.
Under det bubblande 1960-talet var det inte bara kultur och politik som genomgick stora omvälvningar. Även inom fysiken och astronomin skedde stora framsteg, och en av de som trädde fram med nya storslagna teorier var Stephen Hawking. Med Roger Penroses nya matematik samt den senaste forskningen om Big Bang i sin verktygslåda lanserade Hawking helt nya insikter om de svarta hålens natur. Under det kommande decenniet utvecklade han sedan den banbrytande hypotes som han skulle komma att bli mest berömd för – den om Hawkingstrålningen.
Idén att svarta hål “dunstar bort” utgör ett gäckande problem för observationella astronomer än idag, eftersom den än så länge hypotetiska effekten är tydligare ju mindre det svarta hålet är. Hawking var även pionjär inom studiet av gravitationsvågor, och 1971 publicerade han en artikel tillsammans med Gary Gibbons där de båda föreslog hur dessa vågor skulle kunna observeras. Sådana vågor detekterades till slut i september 2015 med LIGO.
För den breda massan blev Hawking även känd för sin populärvetenskapliga bok Kosmos: en kort historik, som publicerades 1988 och som sedan dess har sålt i över 10 miljoner exemplar. Stephen Hawking var även en omtyckt föreläsare, och han talade alltid med en stor dos humor. Han besökte Sverige i augusti 2003 under Nobelsymposiet i Stockholm, då han även mottog Oskar Kleinmedaljen, och vi skrev om besöket i decembernumret av tidningen. Föreläsningen handlade då om den fråga som ständigt gått igenom hans forskning – varför är universum som det är? Stockholm fick återigen besök av Hawking 2015, denna gång under en konferens om Hawkingstrålning.
Stephen Hawking diagnosticerades med ALS när han var en ung student på 22 år, och oddsen till trots så levde han ett långt och händelserikt liv. Han själv menade att allt som hände därefter var en bonus, skriver hans vän och kollega Martin Rees. Hawking kämpade även under hela sitt liv för funktionsnedsattas rättigheter och möjlighet att deltaga på lika villkor i samhället, ett budskap som han bland annat uttryckte med kraft i ett videomeddelande till UNESCO:s konferens i New Delhi 2013.
Universitet och forskningsinstitutioner världen om, inte minst inom astronomi, står inför en utmaning att ge alla medborgare samma möjligheter att studera och forska vidare. Lars Lindberg, författare till Hörselskadades Riksförbunds rapport om svensk forskning om funktionshinder, säger att det tycks finnas ett glastak för personer med funktionsnedsättning inom akademin. Han berättar att Sverige ligger efter andra länder på den fronten.
I exempelvis Storbritannien och USA finns ett mångfaldstänk som gör att det förs en diskussion om personer med funktionsnedsättning i akademien, berättar han, och tillägger att den diskussionen saknas här, liksom diskrimineringslagar med samma styrka som i exempelvis USA. Forskare som Stephen Hawking har även varit viktiga förebilder i dessa länder, säger Lars Lindberg.
Han berättar att medvetenheten på högskolor och universitet om olika behov av exempelvis hjälpmedel och förlängd studietid är högre för studenter än för anställda och forskare.
– Den diskussion som förs i sverige är ofta begränsad till studenter med funktionsnedsättning medan villkoren för forskare med funktionsnedsättning är mer eller mindre obefintlig, säger han, och tillägger att det krävs ökad efterlevnad av tillgängligheten på universitet och högskolor, samt mer uppmärksamhet kring arbetsmiljö och villkor att verka som doktorander och forskare med funktionsnedsättning.
Stephen Hawkings gärning bidrar förhoppningsvis till ökad medvetenhet och handlingskraft kring dessa frågor inom de akademiska institutionerna, såväl som inspiration till kommande generationer av forskare världen om.
