Den röda superjätten, stjärnan Betelgeuse, fortsätter att fascinera. Nyligen har bevis börjat samlas för att denna gigantstjärna kan ha en mycket mindre kompanjonstjärna. Kompanjonen har fått namnet Siwarha och verkar ligga i omlopp på så pass låg höjd över Betelgeuse yta att det blir mätbara svallvågor i jättens atmosfär. Stämmer detta kan det ge spännande insikter om en del av Betelgeuse många och delvis oförklarade egenheter.
Betelgeuse tillhör stjärnklassen röda superjättar; det är stadiet i slutet av livet för de absolut största, tyngsta, ljusstarkaste men också mest kortlivade stjärnorna i universum. Belägen knappt 700 ljusår från oss, i stjärnbilden Orions ena axel, är det en av de mest ljusstarka stjärnorna som är synliga med blotta ögat på vår natthimmel.
En röd jätte är som en uppblåst variant av en vanlig stjärna, flera hundra gånger större! Betelgeuse är i sin tur så stor att det är den första stjärna (utöver solen) man lyckats urskilja detaljer från dess yta med teleskop! Röda jättar har däremot inte högre massa än vanliga stjärnor och har därför väldigt låg dragningskraft. Denna kombination gör röda jättar till fluffiga men våldsamt instabila heta gasbollar. Gigantiska bubblor spräcker dess yta och kastar stora mängder material från stjärnans inre ut i rymden. Sett från jorden ser det ut som att röda jättar pulserar, både ljusstyrka och stjärnans storlek varierar alltså kraftigt. Detta fenomen har varit känt i många hundra år. Därför finns det också mycket långa tidsserier av observationer från både professionella och amatörastronomer sparade i fritt tillgänliga databaser.
Trots röda jättars inneboende våldsamheter är många pulser regelbundna. Vanligt för Betelgeuse är en period på cirka 400 dagar. Den periodiciteten beror på vad som pågår i stjärnans inre. Sedan har många röda jättar uppvisat en långvarig andra-period som kan vara flera år lång. Betelgeuse har en sådan periodicitet på cirka 2000 dagar, eller 6 år. Dess ursprung är ej känd och en möjlig förklaring som föreslagits har just varit att den kanske har en kompanjonstjärna med en sådan omloppstid.
År 2024 syntes något vid Betelgeuse med hjälp av Gemini North Telescope. Observationerna gjordes för en studie som leddes of Steve Howell vid Nasa Ames Research Center som publicerades sommaren 2025. Bilden (som visas nedan) togs när en möjlig kompanjonstjärna beräknades vara som mest synlig. Bredvid Betelgeuse syns där en svag fläck som är så pass mörk jämfört med bakgrundsbruset att den ej kan anses vara en klar detektion av en kompanjonstjärna. Trots detta fick den namnet Siwarha. Namnet är från arabiska och betyder ungefär ”Hennes armband”. Det anspelar på att Betelgeuse arabiska originalnamn; Yad al-Jawza, betyder al-Jawzas (Orions) hand. Det vill säga, Betelgeuse är Orions hand och Siwarha är Orions armband.
Som uppföljning på Steve Howell grupps upptäckt gjorde en annan grupp ledda av Andrea Dupree vid Harvard & Smithsonian center for astrophysics nyligen en spektral undersökning av Betelgeuse. Med spektrum kan man, bland annat, mäta vad för sorts gaser gömmer sig i stjärnors atmosfärer, samt hur mycket dem det förekommer. Baserat på en omloppstid på blott 6 år runt en så gigantisk stjärna som Betelgeuse, samt det uppmätta avståndet från Steve Howells studie, bör denna Siwarha flyga runt Betelgeuse drygt en Betelgeuse-radie ovanför Betelgeuse yta. Det är alltså djupt inne i Betelgeuse atmosfär och Andrea Duprees grupp insåg att det innebär att Siwarhas färd bör ge upphov till kraftiga svallvågor. Detta ska periodiskt påverka förekomsten av diverse gaser i Betelgeuse närhet, som då bör synas i uppmätta spektrum som rytmiska förändringar av gasförekomster.
Så här finns nu tre stycken perioder som ska vara i samklang för att ha samma ursprung; kompanjonstjärnans omloppstid, Betelgeuse långvariga andra-puls, samt variationer i förekomster av uppmätta gaser runt Betelgeuse.
Andrea Duprees grupp satte fart med att mäta hur mycket mangan, järn, kisel och magnesium som finns i Betelgeuse atmosfär, men över tid. Alla dessa ämnen har mätbara spektrum och de använde sig av Hubbleteleskopet, amerikanska Fred Lawrence Whipple observatoriet i Arizona, samt Belgiska Mercatorteleskopet på Kanarieön La Palma. I deras data ser de en cirka 2100 dagars variation i förekomsterna som ter såsom svallvågorna bakom en kompanjonstjärna borde göra.
Är svallvågor enda förklaringen? Finns verkligen Siwarha? Detta verkar ännu vara oklart! Det vore en spännande förklaring till Betelgeuse långvariga pulser och skulle kunna ge förklaringar till andra fenomen hos stjärnan. Andra astronomer varnar för att dra för långa växlar för tidigt. Astronomer säger detta ofta, men fler studier med tydligare bevis krävs innan Siwarha kan verkligen bekräftas. Därför planerar Andrea Duprees grupp ytterligare observationer av Siwarha till år 2027. Då beräknas den att dyka upp från bakom Betelgeuse nästa gång.
Omslagsbild: Konstnärlig illustration av hur den möjliga lilla stjärnan Siwarha rör sig runt i Betelgeuse atmosfär och orsakar svallvågor bakom sig. Bild: NASA, ESA, Elizabeth Wheatley (STScI).
