Titel: Rymd
Författare: Dorthe Nors,
översättning av Ninni Holmqvist
Utgiven av: Ordfront förlag
Omfång: 342 sidor
Recensent: Rebecca Forsberg
I Rymd får vi följa Gunn. Hon är professor i astrofysik vid ett danskt universitet, där hon specialiserar sig på gammablixtar. Notiser om detektion av gammablixtar från universums födelse plingar till på Gunns telefon, den som alltid är med i fickan. Men Gunn är sällan på plats på universitetet, istället är hon vid en stuga på den danska landsbygden. Parallellt som hon på håll söker efter gammablixtar så söker hon också efter något där på landsbygden. Kontakt med människor? Svar på varför vi beter oss som vi gör? Det är ett mysterium, och det som jag som läsare frågar mig är: vem är egentligen Gunn, och vad gör hon där?
Genom Gunns vardagliga samtal med grannarna på landet, och nedklottrade tankar i anteckningsboken som, liksom telefonen, hänger med överallt, kommer jag sakta Gunn närmare. Bilden av någon som kanske inte helt passar in, inte helt förstår de sociala normerna eller kanske egentligen inte orkar lägga tid på dem, målas upp. Det är en underfundig berättelse om människor, med rymden som ramverk, och kontrast mot det mänskliga. Ett tydligt exempel är stycket: ”Gunn kunde visserligen fånga universums äldsta ljus och avläsa det som morse.
Men ställd mot moderskapet var och förblev hon som kvinna att betrakta som en sketen hedning.”
Som disputerad astronom är jag imponerad över de efterforskningar som Dorthe Nors måste ha gjort under arbetet med den här boken. Dels känner jag igen mig i flera av de funderingar som karaktären Gunn tänker på – sådana som jag också dryftat med tidigare kollegor. Tankarna om det stora där bortom, och det lilla här på jorden. Hur kan vi hänge oss till våra liv här, medan vi också hänger oss till utforskningen av rymden?
Samtidigt är det vetenskapliga språket en fröjd, där kunskap om big bang, svarta hål och stjärnorna vävs in i berättelsen med skarp precision. Men – titeln till trots – är det egentligen inte rymden som boken handlar om. Och jag tycker att Dorthe Nors själv sammanfattar boken i det här citatet: ”Stjärnorna där uppe och bakom dem något annat, och inne i detta väldiga fanns det saker att finna. Bakom det du ser sker ju något annat.”
