Den 18 november 2026 befinner sig Voyager 1 ett helt ljusdygn bort från jorden. Då tar det 24 timmar för rymdsondens radiosignaler att nå oss. Voyager 1 har revolutionerat vår förståelse av solsystemets planeter och månar. Nu fortsätter rymdsonden vidare mot stjärnorna.
Tänk dig att du åker jämte rymdsonden Voyager 1. Det går snabbt: med nästan 61 000 kilometer i timmen färdas du bort från solen. Den lyser inte alls lika stort och starkt som på jorden, utan är bara en väldigt ljus stjärna i ett myller av andra stjärnor. I övrigt är det mörkt och tyst. Den solvind av laddade partiklar som skapar norrsken på jorden går inte urskilja bland den kosmiska strålning som fyller rymden. Voyager 1 har lämnat vårt solsystem och är på väg mot stjärnorna.
Voyager 1 sköts upp av Nasa 1977 tillsammans med sin tvillingsond Voyager 2. Tillsammans skulle de två rymdsonderna utforska de yttre planeterna. Endast var 176:e år är planeterna uppradade på ett sätt som gör det möjligt för en rymdsond att besöka flera av dem på samma resa. Ett sådant gyllene tillfälle att lära sig mer om Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus ville Nasa inte missa.
För första gången blev det möjligt att fotografera de yttre planeterna och deras månar på nära håll. Från att ha varit suddiga prickar trädde nu planeternas och månarnas strukturer fram i all prakt, som på detta foto av Jupiters röda fläck:

Vad som i synnerhet överraskade Nasas forskare var att Jupiters månar var väldigt annorlunda från jordens måne. Exempelvis var månen Europa täckt av is utan knappt några spår av kratrar. När Voyager 1 passerade den geologiskt aktiva månen Io lyckades rymdsonden fotografera ett vulkanutbrott.

Fler fantastiska bilder från rymdsondens resa genom solsystemet går att se på Nasas hemsida.
Ombord på Voyager 1 finns en energikälla i form av plutonium-238. När de radioaktiva atomerna sönderfaller omvandlas den resulterande värmen till elektrisk energi. Tack vare det har Voyager 1:s olika system kunnat fortgå så länge. Men Nasa har behövt stänga ner flera instrument under resans gång eftersom Voyager 1 förlorar ungefär fyra watt i effekt varje år. Voyager 1 fortsätter dock att skicka signaler. Den 19 november 2026 tar det 24 timmar för dem att nå Nasas nätverk av antenner på jorden.
– Det kan komma en dag då vi inte längre tar emot Voyager 1:s signal. När det sker får vi försöka få igång rymdsonden igen. Men om inget hjälper får vi acceptera att slutet har kommit för Voyager 1:s uppdrag att utforska. Då tar nästa uppdrag vid: att bli en tyst ambassadör för mänskligheten, säger Linda Spilker från Nasa.
Voyager 1 är det mänskliga objekt som befinner sig allra längst bort från jorden, och passerade solsystemets heliopaus redan 2012. Om cirka 40 000 år kommer rymdsonden att passera i närheten av stjärnan Gliese 445 som ligger i stjärnbilden Lilla Björn.
Tips 1: I nummer 4, 2026, publicerar Populär Astronomi en längre intervju med Linda Spilker. Hon är vetenskaplig ledare för Voyager-rymdsonderna och var med redan 1977 då de sköts upp.
Tips 2: Läs mer om Voyager 2 här på Populär Astronomis sajt i denna artikel av Jennifer Andersson.







