Titel: Omloppsbanor (original: Orbital)
Författare: Samantha Harvey,
översättning av Eva Åsefeldt
Utgiven av: Modernista
Omfång: 144 sidor
Omloppsbanor är ett poetiskt porträtt av jorden, sett från sex rymdfarare på en rymdstation, som kretsar runt, runt, runt. Boken utspelar sig under ett dygn på sationen – ett dygn med 16 soluppgångar – och vi får följa astronauterna och kosmonauterna i vardagen. En vardag fylld med minutiösa scheman, experiment och rutiner, men även naturunder som stormar, polarsken och en oändlig stjärnhimmel.
Men mitt i all rutin är rymdfararna trots allt människor, inte robotar, och både känslor, tankar och den inre rytmen tumlar runt i rymden. Just karaktärernas inre känsloliv får vi ett intimt möte med, och får en påminnelse om att alla som någonsin varit där uppe i omloppsbana är människor precis som vi kvar på jorden. Liksom oss födda ur, uppvuxna och både fysiskt och psykiskt dragna till jorden, till familj och vänner, och den stadiga rytmen.
Samtidigt är människan på väg bortom omloppsbanan. I boken, liksom i verkliga livet, är människan på väg tillbaka till månen igen. Vad gör det med oss? Med våra inre liv? Varför längtar människan bort? Jag läser långsamt, smakar på de vackra formuleringarna och de stora tankarna. Stundtals blir dock boken, trots sina knappa längd, upprepande. De många plats- och miljöbeskrivningarna som skymtas genom fönstret svävar förbi mig snabbare desto oftare de kommer.
Det känns också som att Samantha Harvey lusläst Wikipediasidor om rymdresor och hungrig velat skriva ned allt hon lärt sig. För det känns som att romanen vilar på gedigen research, men som inte riktigt landar i en berättelse. Men för en rymdälskare som jag njuter jag av att någon kan sätta vackra ord på det där ovan.
