När vi tittar upp på månen från jorden kan den verka frusen i tiden. Där finns inget väder, inga havsvågor och ingen växtlighet som formar landskapet. Men månens yta förändras fortfarande genom nedslag av asteroider, kometer och mindre partiklar. Nu har NASA upptäckt spåren efter ett ovanligt stort nedslag: en helt ny krater som bildades så sent som 2024.
Kratern har fått namnet McGetchin, efter den amerikanske månforskaren Tom McGetchin. Den ligger nära månens östra kant, sett från jorden, och är ungefär 200 meter i diameter och 40 meter djup. Forskarna tror att objektet som slog ner våren 2024 kan ha varit ungefär lika stort som ett normalt hyreshus. Det är framför allt kraterns storlek som gör upptäckten speciell. Nedslag av den här storleksordningen sker på månen ungefär en gång per århundrade.
Kratern upptäcktes inte genom att någon såg själva nedslaget. I stället hittades den av forskaren Robert Wagner, som arbetar med bilder från NASA Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO). LRO har kretsat runt månen sedan 2009 och samlat in stora mängder information om bland annat månens yta och temperatur. Genom att jämföra fotografier från olika tidpunkter kan forskarna upptäcka förändringar som annars är omöjliga att se.
I oktober 2025 jämförde Wagner med hjälp av en programvara äldre och nyare bilder och upptäckte en ovanligt stor ljus fläck omgiven av ett mörkare område. Den ljusa fläcken bestod framför allt av material som hade kastats ut vid nedslaget. Efter upptäckten fotograferades platsen på nytt med LRO:s högupplösta kamera. Bilderna avslöjade den nya kratern och gjorde det möjligt att mäta dess storlek och studera hur omgivningen hade förändrats.
En av de mest intressanta upptäckterna gjordes när forskarna undersökte området med ett instrument ombord på LRO som mäter temperaturen på månens yta. Mätningarna visade att området runt kratern är omkring nio grader Celsius kallare än omgivningen när det är natt på månen. Förklaringen finns i månens översta lager, den så kallade regoliten. Den består av damm, stenfragment och krossat material som har bildats genom miljarder år av nedslag. När objektet som skapade McGetchin träffade månen kastades stora mängder material upp samtidigt som marken runt kratern skakades om. Regoliten blev mer porös och mindre kompakt. En sådan uppluckrad yta leder värme sämre och kyls därför snabbare under månnatten.
Kunskapen kan få praktisk betydelse när människor och robotar i framtiden ska vistas längre perioder på månen. Om nedslag förändrar hur kompakt regoliten är kan det exempelvis påverka hur månbilar och andra farkoster tar sig fram. Ett område som ser normalt ut på fotografier kan i själva verket ha andra egenskaper än marken runt omkring.
McGetchin ger forskarna en sällsynt möjlighet att studera månen både före och efter ett stort nedslag. Den nya kratern är därmed inte bara ännu ett hål i månens yta, utan också ett naturligt experiment som kan hjälpa oss att förstå hur vår närmaste granne i rymden fortfarande förändras.
