Edwin Hubble blev världsberömd när han i början av 1930-talet undersökte en typ av stjärnor som kallas cepheider och lyckades bestämma avståndet till dessa. Cepheider är stjärnor som ändrar ljusstyrka med en viss periodicitet, och längden på periodtiden är dessutom relaterad till hur stor och ljusstark cepheiden är totalt sett. Därför kan man på ett ganska enkelt sätt räkna ut avståndet till en cepheid, förutsatt att man förstår precis hur periodtiden och ljusstyrkan hänger ihop.

Bild: California Institute of Technology
Edwin Hubble vid 48-tumsteleskopet på Mount Palomar, 1949, försedd med pipa och annan väsentlig utrustning. (Bild: California Institute of Technology)

Nu har ett internationellt forskarlag med bl a franske Pierre Kervella hittat ett sätt att förfina avståndsmätningen, med hjälp av observationer från ett av ESOs teleskop på La Silla i Chile. Det finns nämligen en cepheid som kallas RS Pup (i stjärnbilden Akterskeppet) som ligger inuti en nebulosa; ett slags moln av gas och stoft.

Eftersom ljuset hos RS Pup ändras med en jämn takt lyses nebulosan upp i motsvarande takt, men med en liten tidsförskjutning, som ett eko. Därför kan man bestämma avståndet från cepheiden till olika ställen i nebulosan, varteftersom de lyses upp. Sedan mäter man vinkeln mellan cepheiden och en viss del av nebulosan, och då kan man beräkna avståndet till båda två med större noggrannhet än med Hubbles metod.

Att veta precis hur långt bort cepheider är utgör en viktig del av den astronomiska avståndsskalan, eftersom cepheiderna sedan används som kalibrering för andra metoder för att mäta mycket längre avstånd, t ex med hjälp av Typ Ia-supernovor. Upptäckten kan därför hjälpa forskarna att bättre förstå de bokstavligt talat astronomiska avstånden i universum.

En forskarrapport om upptäckten publiceras snart i tidskriften Astronomy and Astrophysics, men du kan läsa pressreleasen redan nu hos EurekAlert.