Det här är ett gästinlägg av min kollega Dan Kiselman, som forskar om solen vid Kungl. Vetenskapsakademiens Institut för solfysik i Stockholm.

I onsdags kväll höll Jasper Kirkby från CERN föredrag på Kungl. Vetenskapsakademien under titeln Cosmic rays and climate. Jag gick dit för att få reda på om den rådande snö- och is-bristen i Stockholm ska skyllas på lågprisflyget eller på variationer i den kosmiska strålningen. Svaret satt dock ganska långt inne. Vi fick höra många fascinerande resultat om det globala klimatets variationer över årmiljonerna. Diskussionerna om de faktorer som kan påverka klimatet är spännande: jordbanans variationer, kontinentaldriften… Och så den kosmiska strålningen. Denna ligger bakom jonisationen i luften och borde kopplas till molnbildningen. Molndroppar behöver kondensationskärnor för att bildas och sådana kan skapas kring joner. Fysiken är dock svår. Det är därför man vid CERN bygger en speciell kammare där man med acceleratorstrålning ska bestråla olika luftblandningar.
Den kosmiska strålningens intensitet påverkas av jordens respektive solens magnetfält och av vår belägenhet i Vintergatan. Allt detta varierar och det finns korrelationer mellan indirekta mått på kosmisk strålning och temperatur från gångna århundraden och årtusenden. Det finns även längre perspektiv med spekulationer om vår vandring in och ut ur vår galax’ spiralarmar kan ses i årmiljonernas temperaturkurvor.
Inte förrän den sista frågan från publiken ställdes av den bekante klimatforskaren Henning Rodhe fick vi veta vad Kirkby tror om de senaste decenniernas uppvärmning: den kan knappast förklaras med kosmisk strålning. Ty även om det skulle finnas en stark koppling till klimatet har strålningen inte varierat så mycket sedan 1950 att uppvärmningen kan skyllas denna.
Den 12 mars blir det klimatetik på Kungl. Vetenskapsakademien: mer information finns här.

Foto: CERN
Jasper Kirkby framför experimentkammaren som kommer att testa huruvida kosmisk strålning kan påverka molnbildning. (Bild: CERN)