Då var det dags för del tre i denna serie (här finns del ett och två). Den här gången riktar vi uppmärksamheten mot Saturnus.
När Galilei började studera himlarna med sitt teleskop hösten 1609 visste han förstås inte vad som låg framför honom. Men under några intensiva månader gjorde han den ena enastående upptäckten efter den andra. Vetenskapligt sett så var kanske Venus faser det mest sensationella, men det som gjorde honom känd över hela Europa var förstås upptäckten av Jupiters fyra månar. Hade Jupiter stått bättre till på himlen så hade vi kunnat fortsätta med dessa, men när så inte är fallet ska vi istället ägna denna del åt Saturnus och vad som för en tid såg ut som ytterligare två månar.
Galilei upptäckte Jupiters månar i januari 1610. Under våren flyttade planeten långsamt allt närmare solen och när den försvann i diset, riktade han istället sin uppmärksamhet mot Saturnus. I ett brev beskriver han vad han såg: ”[T]he star of Saturn is not a single one, but an arrangement of three that almost touch each other and never move or change with respect to each other; and they are placed on a line along the zodiac, the one in the middle being about three times larger than the other two on the sides; and they are situated in the form oOo.”
Galilei har alltså siktat Saturnus ring, men han har svårt att förstå vad han ser. Att det handlar om tre stjärnor, det vill säga Saturnus och en måne på vardera sidan, är den enklaste tolkningen. Men detta kom på skam när han återvände till Saturnus 1612, och då till sin förvåning upptäcker att ’månarna’ nu hade försvunnit. (Idag vet vi att detta berodde på en så kallad ringpassage som uppkommer när jorden passerar ringplanet och ringen därmed reduceras till en smalt steck.) Än mer förbryllad torde han ha blivit när han ytterligare några år senare 1616 ånyo observerade Saturnus. Ringens hade nu en mer fördelaktig vinkel och så här beskriver han denna tredje vy: ”The two companions are no longer two small perfectly round globes […] but are present much larger and no longer round […] that is, two half ellipses with two little dark triangles in the middle of the figure and contiguous to the middle globe of Saturn, which is seen, as always, perfectly round.” Som framgår är han snubblande nära den moderna tolkningen. Galilei skulle emellertid aldrig ta steget fullt ut och det skulle dröja ytterligare några decennier innan Christian Huygens löste gåtan genom att föreslå att Saturnus omgärdas av en ring (1655).
Observationsuppdraget denna gång är förstås att själv försöka få en skymt av Saturnus ring i kikaren. En vanlig fältkikare bör räcka men det är helt avgörande att du kan hålla den stilla. Ett stativ är att föredra, men den kan också gå om du stödjer kikaren mot ett staket, en stolsrygg eller liknande. Saturnus själv är lätt att hitta i Lejonets stjärnbild som står i öster vid åttatiden på kvällen och högt i söder vid midnatt. Planeten hittar du under Lejonets baktass och den lyser svagt orange och starkare än någon av stjärnorna i Lejonet. Det ska också sägas att vi är på väg mot ännu en ringpassage, så får du en skymt av ringen så är det som två smala steck på vardera sida Saturnus.
Clear skies!
