Härmed den femte delen i denna serie (de övriga finns här):

Ger man sig som nybörjare ut i nattmörkret med en kikare så är månen förstås en av de första anhalterna. Den är inte bara ljusstark och lätt att hitta, den har dessutom, och till skillnad från andra himlakroppar, ett överflöd av detaljer att studera. Månen passade också bra för Galileis enkla teleskop, och han ägnade den ett rejält tilltaget utrymme i sin bok Den himmelske budbäraren. Men det han såg i okularet var inte bara spännande och nytt, det var snudd på revolutionärt.  Galilei skriver:

By oft-repeated observations of them [detaljer på månytan] we have been led to the conclusion that we certainly see the surface of the Moon to be not smooth, even, and perfectly spherical, as the great crowd of philosophers have believed about this and other heavenly bodies, but, on the contrary, to be uneven, rough, and crowded with depressions and bulges. And it is like the face of the Earth itself, which is marked here and there with chains of mountains and depths of valleys. 

Med moderna ögon låter detta kanske inte så upphetsande, men med detta uttalande ifrågasatte Galilei i princip en hel världsbild. En lite utvikning är därmed av nöden.

Den traditionella, aristoteliska uppfattningen delade vid Galileis tid världen i två fundamentalt olikartade delar: Under månen härskade de fyra elementen jord, vatten, luft och eld. I olika blandningar byggde de upp alla materiella föremål i vår del av världen. De besjälades också av en speciell fysik där den naturliga rörelsen för jord- och vattenelementen var nedåt mot universums centrum, och för luft- och eldelementen uppåt mot månens sfär. (Rörelser som avvek från denna riktning betecknades som artificiella eller konstgjorda.)

Himlarna — och här är pluralformen helt på sin plats — var annorlunda. De utgjordes av ett femte element, kvintessensen. Detta kristallina ämne byggde upp alla himlakroppar, liksom de stora sfärer de var fästade i och som omslöt jorden som skalen på en lök. Månen hade sin plats i den nedersta av dessa himlar. De femte elementet styrdes också av en egen fysik: Det naturliga för detta ämne var att röra sig med kontinuerlig hastighet och i en perfekt cirkel runt universums centrum. Därför kretsar också alla himlasfärer runt jorden. (Detta innebär också att rätlinjig rörelse inte fanns på himlarna.)

När Galilei i citatet ovan säger att månens yta ser ut som jordens slår han samtidigt mot allt detta. Månen var till att börja med och långtifrån den perfekta sfär som aristotelikerna hävdade. Men mer därtill: om det finns berg och dalar på månen borde åtminstone jordelementet vara närvarande, och med de hav Galilei trodde sig se, även vattenelementet. Kanske finns rent av alla jordelementen närvarande på månen. När Galilei säger att månen liknar jorden handlar det inte bara om ett visuellt intryck utan också om fysik; i själva verket ifrågasätter han den fundamentala uppdelningen av himmelskt och jordiskt. Allt tillhör samma värld, är uppbyggt av samma beståndsdelar. I förlängningen banade detta också väg för den nya och universell fysik som genom insatser av Galilei själv och senare bland annat av Newton skapade en helt ny världsbild.

full-moon
Bilden är hämtad från Galileo, G. 1610, Sidereus Nuncius, trans. A. Van Helden 1989, The University of Chicago Press, s. 45.

Med detta sagt uppmanar jag er alltså att ägna månen en stunds uppmärksamhet. En kikare är förstås att föredra, och en månkarta är också bra att ha till hands.

/Johan