Lite då och då stöter man på uppgiften att Galilei blev blind när han utan filter eller liknande riktade sitt teleskop mot solen. Men detta är blott en myt – Galilei blev förvisso blind men först i sjuttioårsåldern och då på grund av starr. Kanske reproduceras myten för att man inte vet bättre, kanske för att inskärpa de risker för allvarliga ögonskador som felaktigt genomförda solobservationer mycket konkret kan innebära.
Solobservationer engagerade Galilei under lång tid, och vi kan i detalj följa hur både hans teknik och förståelse för själva fenomenet utvecklades i en brevväxling med den tyske bankiren Marcus Welser. (Denna korrespondens publicerad 1613 och finns utgiven på svenska i Breven om solfläckarna.) De upptäckter Galilei gjorde ska jag återkomma till vid ett senare tillfälle, idag nöjer jag mig därför med själva teknikerna.
Hur bar han sig då åt för att observera solen utan att bli blind? Ja, faktum var att han i början gjorde precis så som man absolut inte får göra, det vill säga han tittade direkt på solen i teleskopet. Detta hade verkligen kunnat ge honom allvarliga ögonskador, och väl medveten om detta gjorde han därför sina observationer precis vid solnedgången. Till skillnad från när solen står högt är solljuset då så försvagat att det inte är direkt skadligt i ett så litet teleskop som det han använde. (Läsare bör definitivt inte följa Galilei i spåren på denna punkt!)
Det framgår av det första brevet till Welser att Galilei brukade den ovan nämnda tekniken kontinuerligt i ett och ett halvt år, och att han regelbundet använde den när han visade solfläckarna för andra. Men i avslutningen av samma brev berättar han också att en av hans lärjungar (Benedetto Castelli) uppfunnit en betydligt bättre och dessutom säkrare teknik. I ett senare brev beskriver han metoden så här:
Man riktar kikaren mot solen, som om någon annan ville betrakta denna. Efter att ha ställt in och fixerat kikaren, placerar man ett plant vitt pappersark fyra eller fem handsbredder från den konkava linsen [okularet]. På denna faller den cirkelrunda bilden av solskivan med alla fläckar som finns på denna, ordnade och fördelade med exakt den symmetri som de har på solen. Ju mer pappret avlägsnas från tuben, desto större blir bilden och desto bättre avbildas fläckarna.(Breven om solfläckarna, s. 161)
Denna metod är enkel, effektiv och helt ofarlig. Galilei skulle framgent göra alla sina solobservationer medels projektion.
Och på denna punkt vill jag härmed uppmana läsaren att gå i Galileis fotspår. Man behöver inget teleskop, utan det fungerar utmärkt med en vanlig fältkikare. Helst bör den fästas på ett stativ men i brist på ett sådant kan man stödja den mot en stol eller liknande. En mer detaljerad beskrivning finns här. Just nu är solfläckscykeln i ett minimum, men den nya cykeln har börjat ta fart och fläckarna dyker upp allt oftare. Innan man gör ett försök kan det vara bra att kolla här för att se om det finns några fläckar att titta på.
Avslutningsvis den i sammanhanget obligatoriska varningen: Titta aldrig direkt på solen med en kikare. Låt aldrig barn leka med en kikare själva. Är du det minsta osäker om hur man går tillväga, så fråga alltid först (här till exempel).
