Tidigt i morgon bitti (den 3 september) inträffar något mycket ovanligt i trakten av Jupiter. Lagom till frukostkaffet kommer Jupiters fyra största månar att försvinna. Ja, iallafall från utsikten i en vanlig fältkikare. Med en kraftigare kikare eller med ett teleskop, kommer man däremot att kunna se vad som egentligen tilldrar sig. Samtidigt som Io och Callisto försvinner in bakom Jupiter passerar Europa och Ganymedes precis framför planeten. Två ockultation och två Jupiterpassager samtidigt alltså. Det är bara att beklaga att Jupiter hunnit under svenska horisonter när detta sker.
Vad jag vet fick Galileo Galilei aldrig uppleva detta sällsynta fenomen, men det gjorde kanske inte så mycket med tanke på att han istället var med när månarna siktades för första gången. Galilei berättar själv hur det började i Siderius Nuncius, Den himmelska budbäraren:
Accordingly, on the seventh day of January of the present year 1610, at the first hour of the night, when I inspected the celestial constellations through a spyglass, Jupiter presented himself. And since I had prepared for myself a superlative instrument, I saw (which earlier had not happened because of the weakness of the other instruments) that tree little stars were positioned near him — small but very bright. Although I believed them to be among the number of fixed stars, they nevertheless intrigued me because they appeared to be arranged exactly along a straight line and parallel to the ecliptic, and to be brighter than others of equal size.
Tre stjärnor på en linje – två öster om och en väster om Jupiter. Om det inte vore för vad som tilldrog sig nästa natt, så hade detta inte varit mycket att fundera över. Men när han återvände till dem ett dygn senare var de alla kvar på samma linje men de inbördes avstånden hade ändrats och dessutom stod de nu väster om Jupiter.
För att måhända få en liten aning vad som for genom Galileis huvud denna vinternatt måste vi först notera att han, och som framgår av citatet, uppfattade dessa stjärnor som just fixstjärnor. Vid Galileis tid tänkte man sig att alla stjärnor satt fästade på en stor himlasfär, vilken omslöt jorden och alla planeterna, och som vred sig ett varv runt jorden på ett dygn. Stjärnorna rörde sig alltså jämnt och kontinuerligt tillsammans över himlen, men de var alla fixerade i relation till varandra. Det var mot denna fond som planeternas rörelser avtecknade sig. Med denna bakgrund förväntade sig Galilei alltså att Jupiter under varje dygn förflyttar sig en liten bit i relation till fixstjärnorna, att de tre fixstjärnorna skulle behålla sin formation, och framförallt att Jupiter skulle lämna dem bakom sig. Men så blev alltså inte fallet.
Galilei följde utvecklingen under två månader. De tre stjärnorna fortsatte att göra Jupiter sällskap över himlen men andra saker tilldrog sig. På den tredje natten hade en av dem försvunnit, bara för att åter dyka upp några nätter senare. Ytterligare ett dygn senare visade det sig plötsligt att de i själva verket var fyra. Och så fortsätter det. I sin bok säger han inget om hur insikten slog honom, utan han konstaterar bara, efter att nogsamt ha redogjort för sina observationer, att: ” These are the observations of the four Medicean planets recently, and for the first time, discovered by me.” (Upptäkten dedikeras därmed till hans blivande mecenat Cosimo de’ Medici, storhertig av Toscana.)
Jag har tidigare berättat om hur många av Galileis upptäckter på olika sätt slog mot den traditionella, aristoteliska världsbilden och hur de byggde under den nya, kopernikanska. Jupiters månar är här inget undantag. En mycket allvarlig invändning mot den kopernikanska systemet var att det har två centrum — solen som alla planeterna kretsar kring och jorden som månen rör sig runt. Detta uppfattades av traditionens försvarare som ofullgånget, fult och i stort behov av en ockhamsk rakkniv. Men med fyra månar runt Jupiter kom detta argument i gungning. Kunde Jupiter ha fyra månar, så var det kanske inte så konstigt att jorden ha en.
Med detta sagt uppmanar jag dig förstås att ge dig ut i mörkret och försöka göra om Galileis bedrift. Jupiter står nu som högst vid tolvtiden på kvällen en bit över horisonten i söder. Den känns lätt igen då den lyser betydligt starkare än någon annan stjärna. Månarna ser man inte för blotta ögat men det räcker med en vanlig fältkikare. Studerar du planeten under några kvällar så kommer du också se vad Galilei såg, det vill säga att månarna följer planeten över himlen och att de kontinuerligt ändrar sina inbördes positioner.
