Bild: NASA/CXC/INAF/S.Andreon m fl/DSS/ESO/VLT
Får vemsomhelst att känna sig liten (åtminstone i jämförelse): När ljuset från galaxhopen JKCS041 började den långa resan till jorden var universum bara en fjärdedel av sin nuvarande ålder. (Bild: NASA/CXC/INAF/S.Andreon m fl/DSS/ESO/VLT)

När jag tittar upp mot en mörk stjärnhimmel blir jag mest bara lycklig över att bo i ett så vackert och stort universum. I våras skrev Anders Rydellbloggen Sorglösheten om liknande känslor inför rymden. Men andra mår snarare dåligt av tanken på vidderna därute. Nyligen hittade jag två exempel:
Helena Gohde skriver i en krönika i Lidingö tidning:

Jag känner en som inte ens kan prata om rymden utan att drabbas av yrsel, svindel och en bottenlös ensamhetskänsla.
Tänk dig att stå i ett kallt vinterlandskap med din vita andedräkt som enda sällskap. Luta sedan huvudet bakåt och titta upp mot den klara stjärnhimlen! Wow, vad vackert, säger man först. Sedan börjar man kanske leta efter de stjärnbilder man kommer ihåg från barndomens julkalender. Det går ganska fort eftersom det i stort sett är stora och lilla Karlavagnen samt Orions bälte. Känner man sig harmonisk står man kvar en stund och får en naturupplevelse och fascineras över vilken skillnad det faktiskt är mellan stjärnhimlen i olika delar av världen. /…/ Men det är då det händer. Om man inte nöjer sig där och snabbt slår ner ögonen, drar halsduken tätare runt nacken och fortsätter med vad man nu gjorde, riskerar man att gå över gränsen. Till det ohälsosamma grubbleriet där svindeln, yrseln och ensamheten lurar. Läs hela krönikan

Och såhär skriver den italienske astronomen Nando Patat i sin Cosmic Diary-blogg:

Jag upptäckte nyligen att jag, mer och mer nu när jag blir äldre, gillar små rum. När jag är utomhus föredrar jag skogen till öppna landskap eller havet. Dessutom brukar jag kunna koncentrera mig bättre när det är molnigt. /…/ Men jag tror att jag äntligen har listat ut var de här känslorna kommer ifrån. Det är rädslan för tomheten. När himlen är klar och natten kommer, är jag helt plötsligt exponerad inför rymdens outgrundliga djup. Och det får mig att känna mig vilsen, utelämnad på det mest extrema sätt. Det är som att vara på randen till en bottenlös avgrund. Läs hela inlägget (på engelska i original)

Hur är det för dig? Är du en av de som tycker att rymden är lite läskig? Eller mår du bara bra av att tänka på vårt universum?

8 KOMMENTARER

  1. Jag kan inte gå ut och finna en stjärnklar himmel utan att brista ut i skratt och bli glad för resten av kvällen! Så fort jag ser månen bli jag alldeles euforisk, tänk att det kan var så vackert!

  2. Det är en speciell känsla om man tänker att vi kanske är helt ensamma i hela universum.

    Det är så rörande, skört och vackert på samma gång.

  3. Som jag ser det finns allt läskigt på jorden. Himlen blir snarare en fristad där man slipper tänka på finanskriser, global warming, kriget i Afganistan eller vad det nu är. För mig är just ensamheten ett skäl nog att bära ut teleskopet. Men jag får varken svindel eller drabbas av eufori, snarare blir jag lugn, harmoniskt och helt absorberad av det jag för tillfället tittar på.

    /Johan

  4. Som Johan säger finns nog det verkligt läskiga här på vår egen planet. Men att vara rädd för rymden kan förstås vara en befogad rädsla. Vi projicerar vår egen nedärvda skräck för ensamheten, tomheten och tystheten på den kalla, mörka himlapällen.

    Själv känner jag mest en skräckblandad förtjusning de gånger jag står i kolmörkret och blickar ut i rymden. Även om jag vet att vi börjar förstå mer och mer om hur vår världsrymd fungerar känns det ändå som att vi har en lång väg kvar att gå, och att det finns så oerhört mycket som vi fortfarande inte förstår. Det här stora och okända gör det förstås samtidigt vackert. Kanske kände de första världsomseglarna samma svindlande känsla när de började ge sig ut över stora, tomma oceaner.

  5. Att se ut i rymden och känna sig som en invånare i kosmos och inte bara jordbo ger positiv svindel.

    Men okej, på en klangbotten av något uråldrigt, lite läskigt…

  6. För min egen del känns inte stjärnhimlen det minsta skrämmande, däremot spännande eftersom det hela tiden händer något där. De flesta aktiva observatörer av himlen är nog inte särskilt grubblande av sig. Observerande kräver koncentration för att det ska bli något bevänt med det hela. Det handlar om mycket konkreta och jordnära ting, som att det finns fungerande batterier i den röda lampan, att man har försett sig med alla nödvändiga kartor inför kvällens obs-pass, osv.

    Observationell astronomi är för mig en suveränt avkopplande hobby. Funderingar kring universums oändlighet eller alltings intighet är ingenting för mig, det leder inte till särskilt mycket i min värld. Däremot är det kul att se när en magnitudbestämning av en variabel stjärna på ett meningsfullt sätt kan användas tillsammans med andra observatörers resultat, och att man därigenom kan dokumentera en stjärnas beteende.

  7. Helt plötsligt blev jag livrädd för rymden. Lite psykosartat. Jag visste förstås redan innan att jag bodde på en planet i universum men plötsligt så förstod jag det också. Det skrämde mig så tillvida att jag fick panikångest. Att titta upp på himlen, se solen osv. var en pärs. Så kan man ju knappast leva. Så jag ringde efter hjälp. Blev hänvisad till ungdomsmottagningen. Fick prata med en barnmorska! Så jag fick klara mig själv. Till slut gick det över. Min räddning var att jag pratade om det, med alla i min närhet. Hade jag stängt in mig med min åmgest vet jag inte vad som hade hänt. Jäkligt jobbig erfarenhet och jag bär alltid på en liten oro att jag skall drabbas igen. Av Rymdnoja.

Comments are closed.