Astronomer har i alla tider upprättat kataloger. Länge gällde det stjärnornas positioner och ljusstyrka, men med teleskopets introduktion visade sig himlen inte bara rymma en förskräcklig massa tidigare okända stjärnor, utan också mängder av stjärnhopar, galaxer och nebulosor. För att kunna hålla reda på alla dessa objekt, deras positioner och egenskaper, var och är kataloger av nöden. Som amatörastronom fundera man kanske inte så mycket över själva katalogerna men använder däremot flitigt alla de förkortningar som hör dem till – M33, NGC5195, HCG92 och så vidare. I den serie som härmed introduceras ska jag i korthet försöka skildra några av de viktigaste katalogernas historia. Denna katalogaria – uttrycket går tillbaka på en lång uppräkning i en aria i Mozarts Don Giovanni – kommer att rulla som en följetong under 2010.

Wikipedia definierar fritt översatt en astronomisk katalog som ”en lista eller tabullering av astronomiska objekt, grupperade tillsammans eftersom de är av samma typ, delar morfologi, ursprung, metod för detektion eller upptäckt”. En av antikens stjärnkataloger har förstås typen som minsta gemensamma nämnare; den berömda Messier-katalogen, som samlar objekt av många olika sorter, hålls istället ihop av den metod som användes när den ställdes samman. Gemensamt har de att de gått till eftervärlden just som listor.

Idag kan några av dessa kataloger rymma miljoner och åter miljoner objekt (Tycho 1 och 2 tabullerar exempelvis över 3,5 miljoner stjärnor) men forna tiders kataloger var förstås betydligt mer beskedliga. En av astronomihistoriens mest inflytelserika kataloger rymde positioner och magnituder för blott 1028 stjärnor. Förteckningen återfinns som en avslutande del i den alexandrinske astronomen Ptolemaios (cirka 90–168) berömda handbok Almagest. Förutom själva katalogen samlade boken alla de metoder astronomer behövde för att sköta sina beräkningar av exempelvis himlakropparnas upp-, nedgång och kulmination, planeternas rörelser, månens faser och så vidare. Boken skulle fungera som ett standardverk för astronomer under hela medeltiden. Det kan också noteras att när Kopernikus publicerade sin Om himlasfärernas rotation 1543 och därmed gjorde Ptolemaios teorier föråldrade, så valde han ändå att återge hans stjärnkatalog som en del av sin egen bok.

Klaudios Ptolemaios. Bilden från Department of History and Philosophy of Science, University of Cambridge.

Ptolemaios katalog rymmer alltså drygt tusen stjänor och anger, förutom löpnummer under respektive stjärnbild, stjärnans namn, longitud, latitud och magnitud. Underlag för katalogen hämtade han från en äldre (numera förlorad) katalog sammanställd av den grekiske astronomen Hipparchos (190–125). Han kontrollerade dock samtliga stjärnpositioner genom egna observationer år 137. Med hjälp av den uppdaterade katalogen kunde Ptolemaios nå fram till en rad teoretiska slutsatser. Han kunde till att börja med slå fast att stjärnorna följs åt på himlen och att de inte ändrar sina inbördes relationer, stjärnbilderna är med andra ord stabila. Vidare kunde han genom att jämföra egna data med uppgifter från Hipparchos äldre katalog slå fast att den precession som den senare upptäckt var en realitet. Förutom stjärnornas dagliga rörelse runt jorden måste astronomer även ta hänsyn till en andra, långsammare rörelse som förskjuter stjärnornas positioner en grad per sekel (det moderna värdet är ungefär 1,4 grader per sekel). Katalogens koordinatsystem valdes därför på ett sådant sätt att koordinaterna kunde uppdateras till en ny epok genom att helt enkelt addera precessionen till stjärnornas longituder. Detta var en av förklaringarna till att katalogen återanvändes gång på gång under nästan ett och ett halvt millenium.

För det som vill pröva sina egna vingar på Ptolemaios katalog kan man förslagsvis försöka sig på de fem stjärnor som i katalogen markeras som nebulösa (idag vet vi att dessa i själva verket är anhopningar av stjärnor). Det ska då understrykas att Ptolemaios inte hade tillgång till några teleskop och ska man följa honom i fotspåren så är det blotta ögat som gäller:

Stjärnbild Namn Modern beteckning
  Perseus Dubbelhopen NGC869/884
  Kräftan Praesepe M44
  Skorpionen Ptolemaios stjärnhop M7
  Skytten 32/35 Sag (dubbelstjärna)
  Orion Orions huvud Cr69

Clear skies!