Runt omkring det lätta, men tunga, svarta hålet i NGC 300 enligt konstnären Luis Calçadas. Dess kompis, stjärnan till höger, kommer själv explodera och bilda ett svart hål i framtiden. (Bild: ESO/L. Calçada)
Alla älskar att vara rädda för svarta hål, och den här veckan har bjudit på mer än sin beskärda del av rackarna. Så vi behöver vara systematiska för att inte dras in i förvirringens mörker:
Basfakta: Svarta hål är ställen i universum där all materia förfaller vara nerpackad i en punkt och omgiven av ett område därifrån ljus inte kan ta sig ut. I SVT2 och SVT Play går programmet De svarta hålens gåta som berättar om svarta hål i allmänhet.
Två sorts hål som det finns goda bevis för i verkligheten:
(1) de supertunga hittas i mitten av t ex spiralgalaxer, väger hutlöst mycket, och gillas av Muse-fans. Man vet inte hur de skapas (DN nyligen).
(2) de lätta hittas i dubbelsystem tillsämmans med stjärnor. Väger rätt lite. Skapas när en tung stjärna exploderar som supernova, gärna med en blixt av gammastrålning.
Veckans hål nr 1 då: Astronomen Paul Crowther med kollegor har hittat och mätt massan på ett lätt svart hål i den snygga spiralgalaxen NGC 300 (t ex SVT). Lätt och lätt förresten; det väger cirka 15 gånger solens massa, och blir således det tyngsta lätta svarta hålet som vi känner till. Läs mer om det hos ESO (pressmeddelandet är jag delvis skyldig till), eller kolla artikeln på arXiv.org.
Veckans hål nr 2 och 3: I tidskriften Nature presenteras två extremt energiska stjärnexplosioner som för allt i världen ser ut som gammablixtar, fast utan blixten i gammastrålning. Materia tycks ha kastats ut i rymden med hastigheter upp till 85 procent av ljusets hastighet, åtminstone i det ena fallet. Svensk inblandning finns i båda fall: stockholmastronomen Claes Fransson är med i teamet som studerat supernovan 2009bb, och supernovan 2007gr observerades med radioteleskopnätverket eVLBI där teleskop vid Onsala rymdobservatorium ingår. Pressinfo om dessa finns hos amerikanska NRAO och hos holländska Astron.
Veckans hål nr 4: Svarta hål, exploderande stjärnor och galaxernas virvlande mittpunkter är spännade för både forskare och allmänheten. En liknande skräckblandad förtjusning verkar väckas av följetongerna om Saab och Volvo. Det förklarar säkert varför S-ledaren Mona Sahlin i veckan kallade den industriella utvecklingen för ett svart hål i regeringens politik (KvP).
Slutligen tipsar bloggaren Magnus Ehinger om kärncentrumet CERN:s nya hiphoplåt the Black hole rap, som är tänkt att lugna alla som trott att det skulle kunna bildas farliga svarta hål i LHC. Synd bara att de inte döpte den till Fear of a black hole planet.
Hej, Robert! (om det här hamnar hos dig)
Mona Sahlin är inte med här, men väl supernovor.
Det är väl vedertaget att solsystemet har uppkommit ur ett stoft och gasmoln som blivit uppblandat med supernovarester med tanke på de grundämnen som finns.
Min fundering handlar om jordens ålder, som anses vara cirka 4,6 miljarder år. Eftersom solsystemet och jorden kondenserats ur detta gas och stoftmoln skulle jag vilja ha jordens ålder ganska rejält yngre än de vedertagna då ju grundämnena som jorden innehåller borde ha producerats vid supernovans utbrott och därefter påbörjat det sönderfall (halveringstid) som sedan pågått och pågår. Dock torde en avsevärd tid ha gått efter det att supernovan exploderade tills den blandades med solens urnebulsa och jorden så småningom bildades därur. De 4,6 miljarder år i halveringstider som uppmätts sedan jorden bildades skulle jag hellre vilja ha till den tid då supernovan exploderade och att materielet helt enkelt är supernovarester som kometer och de flesta asteroider som sedan genom gravitation samlats till vårt solsystem till slut. Jag antar att en enkel liten asteroid (meteorit) som ålderbestäms med halveringsmetoden visar på ca: 4.6 miljarder år från dess tillblivelse. Var har den varit och kommit ifrån annars om inte supernovan?
Hälsningar Ove Rosvall.
PS. Ta mina funderingar för vad de nu kan vara. Jag försöker inte ställa några vedertagna fakta på ända.Undrar bara lite så där! DS. här.
Bra fråga Ove – jag ska se om jag inte kan gräva fram ett kvalificerat forskarsvar åt dig…
Det låter spännande Robert!
Lite i förväg siar jag att du kommer att hitta något om att alla halveringstider nollställdes vid jordens sammanbakning och att räkningen börjar om då. Men då får jag ett litet problem med cometmaterial och asteroiddito, för jag tror nog att deras ålder också skulle visa 4.6 miljarder år. För dom kan väl knappast varit utsatta för någon bakningsprocess annat än den då supernovan exploderade.
Hej!
Hade ett litet inlägg i det här ämnet som fortfarande förbryllar mig en del.
Robert visade lite intresse över mina funderingar och sade sig till och med titta om han kunde hitta någon som hade lite vettigare förklaringar här. Dock fick jag aldrig se någon uppföljning så min fundering har väl hamnat i papperskorgen där den då väl hör hemma antagligen.
Hälsn Ove
@Ove: Svaret kom faktiskt i Läsarnas forum i Populär Astronomis pappersnummer 2010/1! Om du nu inte har tidningen till hands så la jag precis upp en pdf på sidan i fråga här i vårt arkiv.
Tack,Robert!
Nu har jag sett det och svaret blev väl lita av vad jag hade i bakhuvudet som väl redan framgår av mitt inlägg nr. 3 här då. Något av mina frågetecken kvarstår därför. Kanske någon kan räta ut dom så småningom.
Hälsningar Ove.
Comments are closed.