Som jag skrev igår blev det slutlekt för månprogrammet Constellation i NASA:s nya budget som nu presenterats av chefen Charles Bolden (bilden; fler dokument hos NASA). USA:s rymdstyrelse får extra pengar för att få fart på den kommersiella rymdbranschen, mer pengar till forskningen, och den Internationella rymdstationen får fortsätta ett tag till. Men det problemtyngda programmet Constellation, med farkosten Orion och raketen Ares, läggs ner helt. Det med tanke på omständigheterna högt ställda målet att nå månen inom de närmaste 10 åren, som förra presidenten George Bush lyckades lansera 2003, går också i kras. Astrowebb summerar och länkar till budgetsammanfattningen hos NASA (pdf); bland svenska medierna är intresset klent. Expressen och Metro skriver i kortaste möjliga ordalag.
Hos nättidningen Spaceflight Now heter det att Obama dödar månprogrammet och visst låter det illa. Kongressledamöter rasar och jag hittar till och med en svensk bloggare som tycker att tillslaget är tragiskt (Christian Dahlgren). Före detta NASA-bossen Mike Griffin är också djupt kritisk mot planen och anser att de privata aktörerna är långt ifrån redo för det förtroende som Obama tycks vilja ge dem. Andra tycker att den nya riktningen är den bästa möjliga med tanke på det ekonomiska läget. Phil Plait på Bad Astronomy till exempel, samt Planetary Society och självaste Buzz Aldrin, andra människan på månen.
Den före detta astronauten Bolden vill ändå hålla drömmen om rymden vid liv. Till reportrar sa han igår:
– Tänk dig resor till Mars som tar veckor istället för år, människor som sprider ut sig i det inre solsystemet och utforskar månen, asteroider och Mars nästan samtidigt i en jämn ström av genombrott. Och tänk dig att allt det här görs i samarbete med nationer över hela världen. Detta är det som presidentens plan för NASA kommer att göra möjligt, när vi har utvecklat de nya sätt att göra verklighet av det.
Ska vi ta de nästa stegen i rymden, vidare till Mars och våra andra grannar, så måste det bli ett globala projekt av visionerna. Så tycker jag och det låter nästan som om Bolden och Barack Obama skulle också vilja ha det så. Tyvärr är vi inte där ännu och innan vi når dit är vägen kantad av inrikespolitiska bråk och supermakter som kommer att göra som supermakter brukar göra. Men det finns skäl för optimism.
