Äntligen är det klart väder här i Stockholm. Solen skiner och vårvinterns färger blir fler än bara vitt och grått. Det har också varit en mycket bra vecka för den som ville se Internationella rymdstationen ISS på kvällshimlen. I fredags kollade vi på den från jobbet och i lördags gick jag ut för att skåda hemifrån. Högt, högt upp skiner rödaktiga Mars och jag påminns om att ljuspunkterna på vårvinterns himmel inte alla lyser i samma nyans. Sedan kommer den, under några minuter far rymdstationen från där solen nyligen gått ner över till Orions fötter och vidare förbi sprakande stjärnan Sirius, sedan bleknar den och försvinner in i jordens skugga. När den passerar Sirius märker jag hur stjärnan och den rörliga, stjärnliknande stationen skiljer sig åt trots att de lyser lika starkt. Sirius är kritvit, med inslag av regnbågens alla färger tack vare de tjocka lagren med luft mellan mig och rymden. Rymdstationen ser med blotta ögat lika mycket ut som en prick på himlen, men är tillräckligt stor och nära för att inte behöva blinka.
Men det mest intressanta är färgen: den är gul, inte vit som Sirius. Det är ju vår sol som rymdstationen reflekterar, och solen är faktiskt gul på riktigt. Solen med sina 6000 graders yta är svalare än Sirius, som i sin tur är svalare och gulare än de tre blåvita stjärnorna i Orions bälte lite längre upp på kvällshimlen. Väl inne i i lägenhetens värme igen gör jag en snabb beräkning. Rymdstationen har nyss visat mig hur ungefär hur solen skulle se ut om den flyttades ut till en tiondels ljusår från jorden. En liten gul stjärna, lika ljus som Sirius.
Astronomer som Uppsala universitets Andreas Korn och Anna Önehag vrider den här leken ytterligare ett varv. Finns det stjärnor därute som inte bara är precis lika gula som solen, utan har in i minsta detalj exakt samma färgfördelning? De kanske skulle kunna lära oss något om vår egen stjärna och dess nycker. Svaret är såklart ja, nu känner man till flera ”soltvillingar” och om de skriver Andreas och Anna om i Populär Astronomis marsnummer. Andreas var på besök till Stockholm i fredags och nämnde i förbigående att artikeln innehåller en upptäckt som ännu inte blivit publicerade någon annanstans: en bild på den första soltvilling som upptäckts i en stjärnhop, omgiven av andra stjärnor som föddes samtidigt och på samma plats. Spännande och, som att se ens egna hemstjärna reflekterad i människans just nu yttersta utpost i rymden, faktiskt lite rörande.
Hålltider för rymdstationen de närmaste dagarna: söndag 19:47, måndag 18:37, tisdag 19:01. För fler, se Heavens Above eller calsky.com.
Det där med solens färg har lite olika aspekter. Visst kan solen se gul ut, de flesta skolbarn målar den knallgul – men till stor del är detta en följd av jordens atmosfär. Vid soluppgång eller solnedgång kan den också synas helt röd. Utanför vår atmosfär får väl solens ljus, närmast per definition, betraktas som vitt.
Den astronomiska färgskalan från vitt till rött är kraftigt ”uppförstorad” jämfört med den vanliga jordiska färgskalan vi är vana vid. En färg som enligt Kodak-skalan är vit med dragning åt gult kallas inom astronomin gul, en färg som enligt samma jordiska skala skulle klassas som gul kallar vi orange eller möjligen röd när vi betraktar en stjärna.
Inte ens ”den röda planeten” Mars är nödvändigtvis röd. I samband med Mars-oppositionen 1948 lät Carl Luplau Janssen 280 skolelever titta på Mars genom teleskop och därefter bedöma färgen. Resultatet blev att 143 elever svarade vit, 115 elever menade att Mars är gul, och endast 22 av de unga observatörerna tyckte att planeten var röd.
Mvh
Hans Bengtsson
Det är klart att färgerna på särskilt stjärnor är mycket personligt präglade, men jag skulle vilja säga att Solen är gul verkligen passar alldeles utmärkt här. Astronomins färgskala eller temperatur för stjärnor uppdelas ju från O,B,A,F,G,K.M.RochN som då representerar Blå/Vit till mörkaste Röd. Och här hamnar då Solen under G som just är gul. Betänker man då att ögats känslighet är som störst i närheten av det gula spektret är naturligtvis Solen gul. Allt det här lär ju knappast var någon slump då människan skapats med solen i centrum inte minst för ögats utveckling..
Funderar Ove.
Enligt traditionell astronomisk terminologi är förstås solen gul. Men av praktiska skäl har vi inom astronomin förskjutit skalan, annars skulle nästan alla stjärnor få kallas vita.
I en artikel i Sky and Telescope för många år sedan jämförde författaren helt sonika stjärnornas färgindeces mot Kodak-skalan, och då hamnade solen i det vita området när man gör en så grov indelning som vitt-gult-rött. De allra rödaste stjärnorna blev i denna skala gulröda, om jag minns rätt.
Den mest extremt röda stjärna jag brukar observera är U Cygni – men jämfört med observationslampans röda färg är U Cygni ändå gul snarare än röd! Så allt beror på hur vi definierar färgerna: ”jordiskt” eller astronomiskt.
Sen har vi det där med att solljuset som en rymdstationen reflekterar är möjligen lite gulare än vanligt då det åker genom lite fler atmosfärslager än vanligt.
I vilket fall: att jämföra färg mellan satelliter (eller för den delen) och stjärnor är ganska skoj och ett bra sätt att orientera sig i grannskapet.
Comments are closed.