Isaac Newton hade i sin Principia föreslagit att kometernas banor är periodiska. Han fick aldrig möjlighet att leda detta i bevis, utan tanken utvecklades av hans vän och vapendragare Edmond Halley. Halley argumenterade för att de stora kometerna 1531, 1607 och 1682 var en och densamma och att den med en period om ungefär 76 år skulle återkomma hösten 1758. Om denna förutsägelse infriades så skulle det inte bara tillföra nya kunskaper om kometernas natur, utan också stärka gravitationsteorin, på vilket argumentationen vilade. Det säger sig själv att många engagerade sig i sökandet, men det dröjde ända till slutet av december innan en tysk amatörastronom lyckades hitta den.

En av dem som därmed snuvades på upptäckten var den franske astronomen och kometjägaren Charles Messier (1730-1817). Messier hade varit på jakt efter Halleys komet men, på grund av brister i underlaget han fått från sin chef, letat på fel ställe. Istället snubblade han över en annan komet och det var när han följde denna över himlen som han upptäckte det objekt – Krabbnebulosan i Oxen – som skulle inleda hans berömda katalog. 

Charles Messier. Bilden från Wikipedia commons.

För moderna amatörastronomer samlar Messierkatalogen många av himlens mest uppskattade objekt. Men för Messier saknade dessa nebulosor – det vill säga vad vi skulle kalla galaxer, stjärnhopar och egentliga nebulosor – egenvärde, snarare betraktade han dem som ett gissel. Gemensamt har dessa objekt nämligen att de i ett litet teleskop har samma gråsuddiga skepnad som kometerna har innan de utvecklat sin svans, och det var ju kometerna Messier letade efter. Syftet med katalogen var därför helt enkelt att tabulera alla objekt som kunde lura kometjägare att ödsla värdefull tid på förklädda kometer. I detta ärende samlade han på sig data om redan kända nebulosor samtidigt som han i sina svep över himlen upptäckte en lång rad nya. Idag är han förstås ihågkommen för den katalog som blev resultatet, men själv skulle han nog ha räknat de tretton kometer han upptäckte under åren som sin viktigaste prestation.

Den moderna versionen av katalogen rymmer, beroende på hur man räknar, 109 eller 110 objekt (jag ska återkomma till detta i nästa del i serien), men så många finns inte i den ursprungliga publikationen. Messier publicerade första delen i den franska vetenskapsakademins handlingar 1774 och då innehöll den de 45 första objekten (M1-M45). Messier utökade sedan katalogen i flera omgångar och den slutgiltiga versionen publicerades 1781 och innehöll 103 objekt (M1-M103). Det betyder alltså att återstående sju objekten har lagts till i efterhand. M104 eller Sombrerogalaxen tillkom 1921 när den franske astronomen Camille Flammarion hittade en anteckning om denna i Messiers eget exemplar av den tryckta katalogen. M105 till M109 lades till 1947 av astronomen Helen Sawyer Hogg, med hänvisning till ett brev där Pierre Méchain, Messiers samarbetspartner, rapporterar om dessa objekt. Och M110, Andromedagalaxens granne, slutligen tillkom 1966 när amatörastronomen Kenneth Glyn Jones påtalade en enstaka observation som Messier publicerade först 1798 och som därför inte kom med i den ursprungliga katalogen.

Det finns mycket mer att berätta om Messierkatalogen och jag kommer därför att återkomma i ärendet i nästa del av serien. Tills dess kan den hugade läsaren förstås försöka observera några objekt i katalogen. På Populär Astronomis stjärnkarta finns ett tjugotal Messier-objekt markerade. Åtminstone stjärnhoparna når man lätt med en hyfsad himmel och en vanlig fältkikare (galaxerna däremot kan vara svårare). Och i tidskriften kan man dessutom följa Björn Stenholms mönstring av Messier-objekten som i det senaste numret nått fram till M41, en öppen stjärnhop i Stora hunden.