Anita Sundman våren 2009 på AlbaNova i Stockholm där hon deltog i 100 timmar astronomi. (foto: Alexis Brandeker)

Varför kosmos? Många forskare svarar att de är nyfikna. De sträcker sig mot det okända och försöker krama något begripligt ur det. Men jag är inte nyfiken. Jag behöver inte veta hur det verkligen är. Helst sitter jag stilla och blir förundrad.
Anita Sundman, ur Texter om kosmos, Adoxa, 2007

Astronomen, författaren och målaren Anita Sundman gick bort den 31 mars efter en tids sjukdom. I morse läste jag om hennes roliga avsnitt i antologin Texter om kosmos och blev tårögd i tunnelbanan. Ungefär som jag blev första gången jag läste texten, faktiskt, för att den andas så mycket den eftertänksamma och lekfulla Anita som jag haft som arbetskamrat och bollplank under de senaste åren. I den iklär hon sig rollen som Urania, astronomins musa, och tar gamle fransmannen Camille Flammarion med på en resa genom det moderna universum. Med de lättaste penseldragen tecknar hon vårt provisoriska universum som forskarna fyllt med vackra och besynnerliga saker men där månens okända baksida är trots allt det mest fascinerande. Anita var astronomen som klev tillbaka från forskningens framkant för att tillägna sig en egen vetenskap genom att skriva böcker, måla akvareller, och lära ut astronomi till studenter i alla åldrar. Hennes böcker, biografin över Knut Lundmark och Universum sett från en annan plats tycks inte vara i tryck längre, men Texter om kosmos finns kvar och hon skrev trots allt ofta i Populär Astronomi. Jag tänker behålla hos mig lite av hennes sätt att se på världen. Sen är det bra med folk som skriver ner sina tankar och funderingar om livet och universum och konsten; här kommer några utdrag från Anitas alster.
Populär Astronomi (pdf): Himlens höjd och bredd (2003), Om Sky & Telescope (2006), Om spiraler och sånt (2006), Problem med världsbilden (2007), Världen i blått (2008).
Forskning & framsteg 2007: Tankens bilder av kosmos