En fråga återstår innan vi kan lämna Messier och gå vidare till nästa katalog: Varför saknas så många ljusstarka objekt i Messierkatalogen? Varför är till exempel den så kallade dubbelhopen i Perseus inte med? Den syns tydligt för blotta ögat och den var dessutom ett välkänt objekt även på Messiers tid.

Även om Messierkatalogen idag normalt är inkörsporten till amatörastronomin, och även om den innehåller många (men långtifrån alla) av himlens vackraste och ljusstarkaste objekt, så hade Messier själv inte några sådana ambitioner. Katalogen var aldrig tänkt som en guide till himlens kronjuveler. Messier var primärt kometjägare och katalogen ställdes samman för att vara honom, och andra i samma bransch, behjälplig i arbetet.

Komet 8P Tuttle tecknad 2007 av den irländske kometjägaren Martin McKenna.

För att hitta nya kometer sökte man kontinuerligt och systematiskt av himlen både med blotta ögat och med teleskop. De kometer man letade efter framträdde med få undantag som små, suddiga ljusfläckar mot himmelsbakgrunden och problemet för kometjägarna var att de därmed var svåra att skilja från nebulosorna som visade sig på liknande sätt. Man hade ju inga moderna stjärnkartor att tillgå så om man hittade en kandidat var man helt enkelt tvungen att vänta vid okularet för att se om fläcken flyttade sig i förhållande till fixstjärnorna, gjorde den det var den en komet, om inte en ointressant nebulosa. Detta innebar i sin tur att man ofta slösade med värdefull teleskoptid. Och det var för att undvika detta som Messier skapade sin katalog. När kometjägarna hittade en suddig fläck på himlen så kunde de snabbt kontrollera i katalogen om den var värd fortsatt uppmärksamhet. Det är också denna bakgrund i kometjägarnas vardag som förklarar varför dubbelhopen inte finns med i katalogen.

Himlen är stor. För att ha en rimlig chans att hitta en ny komet måste man som kometjägare försöka avpassa sökmönstret på ett sådant sätt att man optimerar sina chanser. Kometerna ökar successivt i magnitud varefter de närmar sig solen. Eftersom de flesta kometer dessutom är tämligen ljussvaga har man därför bäst chans att hitta dem när de är i närheten av solen. Mer konkret innebär detta att ska man jaga kometer bör man i första hand studera himmelsområdet kring den punkt i väster där solen precis gått ner eller kring den punkt i öster där solen är på väg upp. Området kallas på engelska för ”the comet haystack”. Detta område avsöks sedan systematiskt genom att man sveper över det med teleskop. Är det den västra horisonten som uppmärksammas så börjar man lågt och cirka 45 grader norr om den punkt solen gått ner, man sveper sedan söderut tills man når cirka 45 grader söder om samma punkt. Därefter höjer man teleskopet ett synfält och sveper tillbaka igen. Processen upprepas tills man nått en höjd om cirka 45 grader över horisonten.

Så vad har nu detta med dubbelhopen att göra? Jo, från Paris horisont där Messier gjorde sina observationer, ligger dubbelhopen så gott som hela året utanför kometjägarnas höstack. Följde man sökmönstret som skissades ovan så riskerade man alltså inte att få in dessa stjärnhopar i okularet och därför behövde den inte heller tas med i katalogen.

Avslutningsvis uppmanar jag som vanligt intresserade läsare att själva ge sig ut i mörkret. Dubbelhopen hittar man enkelt mellan Perseus och Cassiopeia och med hjälp av popast:s stjärnkarta. Att däremot upptäcka en egen komet låter sig förstås inte göras i första taget – enligt uppgift krävs det i snitt fyrahundra timmar av systematiskt sökande innan man hittar sin första komet – däremot kan man förstås studera någon av de kometer som normalt finns på himlen. Uppgifter om aktuella kometer finns här. De ljusstarkare kometerna kan man se med en fältkikare, men kometer svagare än ungefär magnitud 9 kräver teleskop.

Clear skies!