Nu släpps Populär Astronomis späckade septembernummer! Kolla här för hela innehållet. Bland annat har vi varit ute och sett en skön film…

Film: I rymden finns inga känslor (blogg, IMDB)
Regi: Andreas Öhman
I rollerna: Bill Skarsgård, Martin Wallström, Cecilia Forss, m. fl.
Simon, 20 år, spelad av Bill Skarsgård, har Aspbergers syndrom och ett stort – om än ganska bekant – behov av ordning och reda i sitt liv. När förändringarna blir för många och andra människor för svårtolkade tar han sin tillflykt till en röd tunna med lock och svävar i fantasin ut i rymden bland planeterna och galaxerna.
Simon flyttar in med brorsan och hans flickvän, paret splittras och för att återställa ordningen ger sig Simon ut på en enligt honom vetenskaplig jakt på en ny flickvän åt sin bror.
Projektet kan bara gå åt pipan och det på det mest underhållande sätt.
Samtidigt tar Andreas Öhman Simon på fullaste allvar. Detta även när publiken är dubbelvikt av skratt åt de situationer som uppstår när han driver sin nördighet till sin spets och det som i vilket annat läge som helst skulle ha kallats brist på social kompetens. Det blir en hejdundrande rolig komedi med massor av hjärta.
Men det räcker inte för att recenseras i Populär Astronomi.
Öhman förstår varför vi längtar till rymden, och varför vi sitter, precis som Simon gör, klistrade framför science fiction-filmer. Universum därute med allt som vi forskat fram om dess lagar ger oss en oändlig tillflyktsort för tankarna som sjuder av både ordning och spänning. Vi behöver rymden för att kunna förstå människorna på jorden.
I rymden finns inga känslor driver hejdlöst med gränskonflikterna mellan förnuft och känsla.
För några av oss är det rymdens storslagenhet och skönhet som lockar; så även för Simon när han är astronaut i sin tunna (här byts filmens träffsäkra och vackra foto ut mot animeringar i klassisk NASA-stil). För andra är rymden, som för Simon, trygghet och människorna kaos och spänning, och jag känner igen mig i behovet av att systematisera verkligheten (här visar filmen graferna som Simon skapar i sitt huvud, och det är lika snyggt och träffande som ett avsnitt av nördiga serien xkcd).
En film att bli rationellt underhållen av och helt ovetenskapligt kär i, med andra ord.