Långt bort i universum är ju samma sak som länge sedan. Ljuset från en liten galax med ett krångligt namn är nu officiellt längre bort och tidigare i universums historia än någon annan ljuskälla som vi någonsin sett. Avståndet dit, eller i alla fall galaxens rödförskjutning, har mätts med hjälp av jätteteleskopet VLT i Chile av ett gäng astronomer med Paris-baserade forskarna Matt Lehnert och Nicole Nesvadba i spetsen. Galaxen upptäcktes faktiskt när det då nyss uppgraderade Hubbleteleskopet vände sin nya kamera WFC3 mot ett favoritställe på himlen, där det tidigare gjort dess längsta och känsligaste exponeringar. Några prickar på de nya bilderna lyste i infrarött ljus men inte alls i synligt ljus: var de galaxer så låg de mycket långt bort. Nu har astronomerna kunnat bekräfta att en av de här sakerna verkligen är en avlägsen galax i det tidiga universum. UDFy38 skiner svagt men igenkännbart i ljus från vätgas vars våglängd sträckats ut av universums expansion så mycket som 8,55 gånger – en rödsförskjutning på 8,55, alltså, vilket betyder att det är ljus från när universum inte hade fyllt mer än 600 miljoner år. En tjugondedel så gammalt som universum är nu.
Det är coolt inte bara för att det slår det tidigare rekord för långt-bort-och-längesen, som tidigare hölls av gammablixten GRB 090423. Galaxen verkar nämligen inte vara ensam. Astronomer tror att den levde och frodades i ett universum som höll på att lysa upp för första gången.


Runt varje gäng galaxer en genomskinlig bubbla i ett fram tills nu mörkt universum. En bild som ger ett hum om hur det såg ut bara några hundra miljoner år efter den stora smällen. (Bild: M. Alvarez, R. Kaehler, och T. Abel)

Då höll ljuset från de första generationer av stjärnor på att göra den tunna men alltomslukande gasen mellan galaxerna genomskinlig. Återjoniserings epok kallar forskarna den här tiden och galaxen UDFy38 verkar bekräfta deras för ännu rätt oprovade idéer om hur det var i universum då. Den nyuppmätta galaxen är nämligen lite för ljussvag för att alldeles själv kunnat rensa tillräckligt i vätedimmorna så att galaxljuset kunde börja den 13,1 miljarder långa färden mot framtiden och mot oss. Andra, mindre och för oss ännu oupptäckbara galaxer måste också redan ha tänts. Vi har alltså fått en första blick in i en ny tid i universums förflutna.
Som vanligt med nyheter från ESO var jag med och jobbade med pressmeddelandets svenska version. Se även TT/DN med sin spretiga kommentarstråd, och hos Vetenskapsradion.

3 KOMMENTARER

  1. Lite märkligt med avlägsna objekt kan jag tycka ibland. Så länge jag varit intresserad av astronomi och det är ganska länge nu, så har det alltid funnits mystiska objekt vid horisonten av teleskopens förmåga. Och så verkar det hålla på hela tiden. Med nya och finare teleskop verkar man bara rusa vidare till nästa suddiga horisont. Undrar om det kan hålla på i evighet eller om man kommer till vägs ände så småningom och får nöja sig med det man rusat förbi..

  2. Det finns ju intressanta teorier om universums form och en av dem är att universum ser ut som en munk, där vi om ser tillräckligt långt bort skulle kunna komma tillbaka till oss själva, alltså vår galax, eller någon annan, som ung, men för länge sedan. Vad är det som säger att detta objekt är långt borta och unikt, det kanske ”bara” är långt tillbaka i tiden.

  3. Skriv in din kommentar här.
    Jag saknar dej Anita. Vi var grannar på Åsögatan 1975 och delade med tiden många intressen. Du blev min bästa vän.
    Det känns nästan som den nyupptäckta galaxen är en hälsning från Anita. Eller kometen som upptäcktes i november i närheten av Aitas födelsedag. Jag skulle vilja föreslå att den namnges efter Anita Sundman och skicka en hälsning till henne någonstans där ute i rymden: vi ses igen – rymden är evig.

Comments are closed.