När Knut Lundmark blev professor i astronomi i Lund 1929 närde han en dröm om en universalkatalog som skulle samla och normalisera data för alla de galaxer och nebulosor som gjort avtryck i den astronomiska litteraturen. Arbetet med Lund general catalogue (LGC) påbörjades också och Lundmark själv och många av hans doktorander var djupt engagerade i saken. Men någonstans på vägen växte projektet över Lundmarks huvud och det kom aldrig längre än till en gigantisk kortkatalog med detaljerade data för drygt 30.000 objekt (målet hade varit 40.000). Men tanken på en galaxkatalog levde vidare bland svenska astronomer och på 60-talet påbörjade Uppsalaastronomen och sedermera författare Peter Nilson ett enmansprojekt i samma anda och som verkligen gick i hamn – Uppsala General Catalogue of galaxies (UGC, 1973). Var idén kom ifrån är oklart, men 1959 blev Erik Holmberg – galaxforskare, elev till Lundmark och en av de forskare som hade arbetat med lundakatalogen – professor i astronomi i Uppsala och det är ju rimligt att anta att han stod bakom.
Peter Nilson. Foto: Ulla Montan.
Peter Nilson (1937-1998) är förstås välbekant som populärvetenskaplig och skönlitterär författare. Till hans mer uppskattade böcker hör Rymdväktaren (1995), fortsättningen Nyaga (1996) och Himlavalvets sällsamheter (1977), en bok som för övrigt gjorde ett enormt intryck på mig i min ungdom. Lika känt är kanske inte att Nilson innan han lämnade akademin 1977 också varit professionell astronom. Efter sin grundutbildning vid Uppsala universitet arbetade han från 1965 som amanuens och senare som forskarassistent vid observatoriet. Det är under dessa år som katalogen kommer till.
Inledningen till Nilsons katalog innehåller en lång historisk mönstring som diskuterar tidigare astronomiska kataloger liksom deras relevans för modern galaxastronomi. Det är inte utan att man undrar varför ytterligare en katalog var av nöden. En förklaring finns emellertid i Nilsons syftesbeskrivning: “Man kan förvänta sig att en katalog av detta slag ska komma till användning på tre sätt: för det första, som ett referensverk vilket ger grundläggande data för ett stort antal galaxer på den norra himlen; för det andra, som en tämligen homogen datamängd som kan användas för statistiska undersökningar; för det tredje, som en guide för att välja ut objekt vid olika typer av observationsprogram, som exempelvis studier av interagerande galaxer [min översättning].” Och med dessa ambitioner dög inte de äldre katalogerna. Många av dem, som exempelvis den stor NGC/IC-katalogen, var kompilationer, det vill säga man hade samla data från en lång rad observatörer som hade arbetat under högst olikartade förhållanden och med lika varierande utrustning. Till detta ska förstås läggas att många av de äldre katalogerna tillkommit innan astronomerna lyckats göra skillnad på extragalaktiska nebulosor (vad vi numera kallar galaxer) och galaktiska nebulosor (gasmoln av varierande storlek och art i vår egen galax, Vintergatan), vilket förstås var ytterligare ett problem. Var man som Nilson, och även hans handledare Holmberg, intresserad av att göra statistiska undersökningar av galaxerna så var dessa förhållande tillräckligt besvärande för att ta saken i egna händer.
Grodyngelgalaxen, även känd som UGC 10214. Bild: NASA, H. Ford/JHU, G. Illingworth/UCSC/LO, M.Clampin/STScI, G. Hartig/STScI), ACS Science Team, ESA
Nilson påbörjade arbetet med katalogen vid mitten av 60-talet. Precis som flera av de astronomer vi stött på i de senare delarna av serien arbetade han med de så kallade POSS-plåtarna, en fotografisk atlas för astronomiskt bruk över den norra stjärnhimlen. Ambitionen, som han formulerar i inledningen till katalogen, är att den ska förteckna alla galaxer på den norra stjärnhimlen ner till en skenbar magnitud av 14,5. Mer konkret sökte han systematiskt igenom POSS-plåtarna tre gånger för att hitta alla galaxer de avtecknar. Han identifierade dem i förekomna fall i relation till andra kataloger, mätte upp deras position, skenbara storlek, orientering och beskrev och klassificerade dem också i olika typer. Med tanke på att den publicerade katalogen rymmer 12.921 objekt är detta inget annat än imponerande.
Uppsala general catalogue of galaxies: Data for 12, 921 galaxies north of δ=-2o30′ publicerades 1973 i Uppsala astronomiska observatoriums annaler. Men till skillnad från några av sina föregångare i katalogbranschen valde Nilson att inte låta den tjäna som doktorsavhandling. Den kommer istället året därpå och är med utgångspunkt i data från katalogen ägnad en statistisk undersökning av galaxernas orientering i rummet.
Och med detta sagt går denna långa serie till vila – läs alla Katalogaria-inläggen här. Givetvis återstår en förskräcklig massa kataloger, många av dem historiskt intressanta, men framöver kommer jag skriva om något annat. Jag avstår också från att ge några direkta förslag på observationer från UGC-katalogen, och hänvisar istället till Steinicke & Jakiels Galaxies and How to Observe Them där UGC-objekt behandlas på s. 136.
Clear skies
/Johan
