Röda jätten R Sculptoris.
Bild: T. Maercker

När vår sol närmar sig livets slut blir den annorlunda än nu. Ljus, stor och med en kraftig och oberäknelig stjärnvind som släpper dess yttre lager ut i rymden där de så småningom röras om för att bilda nästa generation stjärnor. Sådana röda jättar är lätta att upptäcka men deras ljus är inte lätt att begripa sig på.
Astronomer har under de senaste decennierna gjort stora framsteg i att lista ut hur de röda jättar lyser – och därmed peka mot hur solens och galaxens framtid ser ut, och deras förflutna. De flesta av dessa forskare har du nog inte hört talas om; Fredrik Schöier var tills i fredags en av dessa doldisar, som under en snabb, intensiv och allt för kort forskarkarriär lyckades tillsammans med svenska, holländska och internationella kollegor lösa en del av de röda jättarnas gåtor.
Hans Olofsson, professor vid Chalmers och föreståndare för Onsala rymdobservatorium skriver i ett mejl till kollegor:
Han var min första doktorand i Stockholm och började sina forskarstudier 1994. Vi har sedan dess haft ett intensivt forskningssamarbete ända tills slutet kom. Han var en hängiven forskare och lämnar efter sig ett imponerande vetenskapligt arv med 55 granskade artiklar, huvudsakligen inom studiet av långt utvecklade röda jättar av AGB-typ, men också inom studiet av bildandet av lågmassiva stjärnor och tillhörande planetsystemsskivor. Det är en svår förlust för mig personligen, för våra samarbetspartners och kollegorna vid Onsala rymdobservatorium, men det går inte att jämföra med den förlust som hans fru Anna och de fyra barnen känner. Fredrik blev 41 år gammal.