Astronomer på himlen, del 4: Copelands septett

Våren är galaxsäsong bland amatörastronomer. Då står den mest galaxtäta delen av stjärnhimlen högt i söder när mörkret har fallit framåt midnatt. I stjärnbilden Jungfrun återfinner vi till exempel den mäktiga Virgo-hopen med bokstavligen hundratals galaxer inom räckhåll för amatörteleskop. Strax intill finns Lejonets stjärnbild som också rymmer många välbesökta galaxer liksom en rad mindre, eller rättare sagt mer avlägsna, galaxhopar. Dagens objekt – Copelands septett – hör till den senare kategorin.

Om vi sparar Copeland själv ett stycke, så kan vi först konstatera att denna täta konstellation består av sju galaxer fördelade på ett område ungefär så stort som en tjugofemtedels fullmåne. De har NGC-numren 3745, 3746, 3748, 3750, 3751, 3753 respektive 3754. Hopen som sådan katalogiserar också som HCG 57 och Arp 320 (i det senare fallet ingår inte NGC 3751). Galaxerna är gravitationellt bundna till varandra, men det finns också indikationer på att några av dem håller på att falla samman. Gruppen ligger på ungefär 400 miljoner ljusårs avstånd. Som framgår av bilden nedan rymmer fältet ytterligare en rad mycket ljussvaga galaxer, men dessa ligger betydligt längre bort och tillhör alltså inte gruppen.

Därmed till astronomen i fråga. Ralph Copeland (1837–1905) var en engelsk astronom verksam först hos William Parsons (Lord Rosse) vid observatoriet på Birr Castle i Irland, och senare som ”Astronomer Royal” vid The Royal Observatory i Edinburgh. Under sin karriär upptäckte han trettiofem djuprymdsobjekt och gjorde också viktiga insatser inom spektroskopin. Därutöver investerade han en stor del av sin tid i att planera och genomför astronomiska expeditioner av olika slag och han blev med tiden en ytterst vittberest man. Han deltog bland annat i expeditioner till Grönland (1869) för att göra en del geodetiska undersökningar, till Mauritius (1874) och Jamaica (1882) för att observera Venus-passagerna, och till Vadsö i Nordnorge (1896), Indien (1898) och Spanien (1900) för att observera solförmörkelser.

Ralph Copeland (1837–1905)

Den lilla galaxhopen upptäckte han i februari 1874 under sin tid hos William Parsons och med hjälp av den berömda Leviathan, ett teleskop som med en öppning på 1,8 meter var världens största fram till början av 1900-talet. Copeland var egentligen på jakt efter en galax (eller nebulosa som man sa vid tiden) som tappats bort men upptäckte dessa istället. Upptäckten publicerades först i William Parsons Observations of nebulae and clusters of stars made with the 6-foot and 3-foot reflectors at Birr Castle from the year 1848 up to the year 1878 (1880) men letade sig senare in i det blivande standardverket New General Catalogue där galaxerna också fick de nummer de fortfarande har. På katalogens förkortade manér beskriver Copeland fem av de sju galaxerna i gruppen som ”pB”, det vill säga ”pretty bright” och två som ”F”, ”faint” respektive ”vF”, ”very faint”.

För att få perspektiv på Copelands ”Pretty bright” kan man försöka sig på att observera hopen själv. För att se de ljusstarkaste galaxerna krävs en riktigt mörk himmel och ett teleskop om cirka 250 mm öppning (några observationsrapporter kan man hitta på DeepSkyPedia). Här måste det dock understrykas att galaxerna är allt annat än påtagliga och att ett utskrivet fotografi därför kan vara ett gott stöd. En observationsguide med kartor och fotografier för alla Hickson-grupper kan laddas ner på den tyska amatörastronomen Reine Vogels hemsida (PDF, septetten återfinns alltså som nummer 57).

Clear skies!

/Johan

PS. Som kuriosa kan tilläggas att det också fanns en Ray Copeland som spelade trumpet i en septett, men det är en helt annan historia. DS.