53 minuter av en solfläcks liv, uppsnappade av Svenska solteleskopet i violett ljus och omarbetad av Vasco Henriques, soldoktorand vid Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm. I filmen ser det ut som om rörelserna går inåt, men solskenet bedrar: största rörelserna som forskarna sett går utåt från fläckens mitt.
Vad bestämmer hur ljust det är kring en solfläck? Nu har teamet bakom Svenska solteleskopet på Kanarieön La Palma, med Göran Scharmer i spetsen, upptäckt hur det egentligen funkar. Resultaten, som publiceras idag i en artikel i tidskriften Science (se även DN), löser en gammal tvistefråga bland solfysiker och ger ny kunskap om hur solen egentligen skiner.
Det rör på sig i solfläckens utkanter: blått betyder gas som
rör sig uppåt, rött betyder gas nedåt i solens atmosfär.
Animering: KVA/G. Scharmer, V. Henriques, D. Kiselman
& J. de la Cruz Rodríguez
På solens fläckfria yta finns små konvektionsceller: områden där het, lysande gas åker uppåt för att sedan svalna och blekna och falla ner igen. I en solfläck hindrar starka magnetfält konvektionen med resultat att fläcken ser mörkare ut än resten av solytan. Varje solfläck omges av ett blomblads-liknande område som solfysiker kallar dess penumbra. Där lyser det rätt starkt också, hela 75 procent av solytans övriga ljusstyrka – men hur? Göran Scharmer och hans kollegor har använt fiffiga instrumentet CRISP på Svenska solteleskopet för att första gången mäta i detalj hur gasen rör sig i penumbran. Det visar sig att även här finns konvektionsflöden som rör sig uppåt och nedåt, och samtidigt horisontellt utåt från solfläckens mitt. Därmed kan man förklara vad det är som egentligen ligger bakom solfläckarnas blommiga utseende.
Mer om upptäckten finns att läsa hos KVA:s Institut för solfysik. Fina färska bilder på solen och dess fläckar finns både där och (till exempel) hos P-M Hedén. Och gårdagens partiella midnattsolförmörkelse har givetvis plåtats, av bland andra Johan Kero i Kiruna.
