Låt mig börja med att säga att Jones nebulosa inte är ett vedertaget namn. Formellt går denna planetariska nebulosa, som återfinns i stjärnbilden Pegasus, under beteckningen Jones 1 (ibland också PK 104-29.1). Att den heter just Jones men en etta efter antyder att det också skulle finns en Jones 2, en Jones 3 och så vidare, men det gör det inte. Bara denna enda. Följaktligen kanske det därmed är rimligt att helt enkelt kalla den för Jones nebulosa. Med detta sagt är dagens ämne vem denne Jones egentligen var.

Jones 1. Foto: T.A. Rector/University of Alaska Anchorage, H. Schweiker/WIYN and NOAO/AURA/NSF

Jag brukar normalt förbereda dessa artiklar genom att läsa de publikationer som av olika skäl föranlett att astronomer kopplats så starkt till objekten att de också fått ge dem namn. Normalt söker jag också kompletterande information om objektet, astronomen ifråga och sammanhanget för arbetet. I detta fall körde jag emellertid fast tämligen omgående. Astronomihistorien känner många Jones och ingen kunde på något entydigt sätt knytas till denna nebulosa. Slår man till exempel upp objektet i de tjeckiska astronomerna Luboš Pereks och Luboš Kohouteks katalog över planetariska nebulosor (härav PK-beteckningen ovan) noteras bara helt kort, och utan referenser, att den upptäcktes av ”Jones 1941”. Därmed är det i alla fall klart att det är en sentida upptäckt. Söker man sen i det digitala astronomibiblioteket SAO/NASA Astrophysics Data System på Jones och 1941, eller åren därefter, får man inte heller några träff. Till slut ställde jag frågan på det amerikanska amatörforumet Cloudy Night, där en mycket hjälpsam Steve Gottlieb snart kunde peka mig i rätt riktning (thanks Steve!).

Det visade sig då att nebulosans existens tillkännagavs första gången 1949 i en artikel i Astrophysical Journal av Harvard-astronomerna F. D. Miller och E. van der Dien. I artikeln berättar de att de har upptäckt en ny och mycket stor planetarisk nebulosa i Pegasus. De ger position och uppskattad magnitud, beskriver den som två stora bågar kring en centralstjärna och menar också att den efter Hantelnebulosan, Helixnebulosan och NGC2474-75 är den största planetariska nebulosa vetenskapen känner. (Senare visar det sig att Miller och van der Dien blandat bort korten – NGC-beteckningen avser ett galaxpar – och att de egentligen menar en nebulosa, PK 164 +31.1, i Lodjurets stjärnbild.) Men herrarna blev tvungen att backa på sina anspråk och redan i nästa nummer av tidskriften införde de följande rättelse: “We are indebted to Dr. [Hermann] Minkowski for informing us that he learned of this object by letter from the Harvard College Observatory in 1941, that is was found on the Metcalf plate by Miss Rebecca Jones, and that no description of it has been published.” Därmed har alltså Jones även ett förnamn – Rebecca.

Rebecca Jones (19??-1966) arbetade alltså på Harvard College Observatory. Observatoriet har sedan det grundades 1839 haft en framträdande plats i astronomihistorien, inte minst för att det var det första observatorium som (från 1890-talet) började anställa kvinnor, låt vara som lågavlönade räknebiträden. Dessa kvinnor kom dessutom att göra ett bestående avtryck i astronomihistorien, bland annat genom den spektralklassificering de utformade, vilken astronomerna fortfarande använder, och förstås genom Henrietta Swan Leavitts upptäckt av de så kallade Cepheid-variablerna, vilka kom att spela en helt avgörande roll för de kosmiska avståndsbestämningarna. Om denna bakgrund också spelat en roll för Rebecca Jones, vill jag låta vara osagt – de uppgifter jag hittat om henne är ytterst knapphändiga – men klart är att hon efter några år som assistent på Lick-observatoriet under många år arbetade tillsammans med Harlow Shapley på observatoriet. Efter kriget lämnade hon emellertid institutionen för IBM:s Watson Scientific Laboratory i New York, där hon arbetade med att utveckla automatiserade mätapparater, bland annat förgångarna till vår tids datorer. Här gifter hon sig också och går därefter under efternamnet Karpov.

Rebecca Jones och Wallace Eckart. Tidningsklippet återfinns i Jean Ford Brennan, "The IBM Watson Laboratory at Columbia University A History".

Omständigheterna kring upptäckten av nebulosan i Pegasus är, som framgått ovan, höljda i dunkel. Jones verkar aldrig ha publicerat upptäckten och brevet från Minkowski  räknas därför som det formella prioritetsdokumentet. Det kan också tilläggas att Jones upptäckte ytterligare en planetarisk nebulosa, fast denna gång tillsammans med R. Emberson. Detta är samma objekt som Miller och van der Dien blandade ihop med ett galaxpar (ovan) och återfinns alltså i stjärnbilden Lodjuret och har även beteckningen Jones-Emberson 1.

För den som vill observera Jones nebulosa, står Pegasus just nu högt i öster framåt midnatt. För att lokalisera den stjärnhoppar man lämpligen från Alpheratz, det vill säga alpha Pegasi. En detaljerad stjärnkarta över området kan laddas ner här (objektet återfinns på B-svitens karta 26). Det ska dock sägas att detta inte är en alldeles enkelt objekt. Det krävs en mörk himmel, ett teleskop om minst 150 mm, och gärna ett UHC- eller ännu hellre ett OIII-filter.

Clear skies!

/Johan