Osannolika himlakroppar tvingar astronomer att tänka om och tänka rätt. Nyupptäckta ”diamantplaneten” har blivit en stor nyhet (DI, SvD, Affärsvärlden), medan den lika roliga ”omöjliga” stjärnan har fått mindre uppmärksamhet.

Diamantplaneten PSR J1719-1438 b är uppföljaren till 1992 års mesta astronyhet: upptäckten av de första planeter kring en pulsar. Enligt astronomen Matthew Bailes och kollegor, som hittade beviset för den i radiopulserna från pulsaren som den kretsar kring, är den egentligen relativt ny som planet (forskningsartikeln på ArXiv). För några miljarder år sedan var paret helt annorlunda: en tung jättestjärna med en mindre, rätt vanlig stjärna som följeslagare. Den tunga stjärnan exploderade tidigt som en supernova. Dess polare har under mycket tappat massa under lång tid och nötts ner tills den inte längre kvalar in som stjärna. Den täta består troligen nästan bara av kol, och är så pass tät att kolet måste vara kristallform. Diamant, men inte som vi känner det: stjärnan måste vara ungefär 7 gånger tätare och ytan är troligen mer lik grafit. En kul diskussion om hur den skulle kunna vara finns hos vita dvärgsexperten Steinn Sigurðsson. För astronomer är diamantplaneten en extrem test av vad vi vet om hur olika typer av dubbelstjärna utvecklas. Och vad de lämnar efter sig.

Jämfört med diamantparets bisarra och förhållande har den ”ömöjliga” stjärnan SDSS J102915+172917 (bild ovan) levt stillsamt och asketiskt (pressmeddelande och forskningsartikel hos ESO; New Scientist, Vetenskapsradion). Astronomen Elisabetta Caffau och hennes team har mätt upp dess för astronomer häpnadsväckande innehåll: nästan bara väte och helium, med knappt kännbara spår av tyngre grundämnen. För att små stjärnor (typ solen) ska kunna bildas i dagens universum behövs gott om kol och syre och sånt. Annars blir det inte tillräckligt tätt och svalt i de gasmoln som stjärnorna föds ur. När den här uråldriga stjärnan föddes, för mer än 13 miljarder år sedan, tror astronomer att tunga stjärnor var de enda som kunde skapas. Ändå finns gamla lilla SDSS J102915+172917 och berättar stilla att det är något vi inte begriper. Antingen att en liten stjärna faktiskt kan gömma undan kol och kväve och lura oss – eller att de första stjärnorna inte alla var bländande ljusa, kortlivade giganter.
Stockholmsastronomen Garrelt Mellema skriver förresten mer om detta på engelska på OKC-bloggen.