Hur mycket av solsystemet kan man se under en enda natt? Det var inte planerat det här: jag hade knappt koll på vad natthimlen skulle bjuda på när jag anlände i Chile för strax två veckor sedan. Men där i skymningen sken Venus och Merkurius tillsammans, jag behövde inte anstränga mig ett dugg för att se dem, och Jupiter var liksom i Sverige en mäktig syn under hela natten med (i lilla 8×25-handkikaren) sitt fina månfölje.
Fanns det mer? Vår egen måne förstås, och Mars – backandes längs djurkretsen har den nått Lejonet och bildade ett fint mitt-i-natten-par med i jämförelse blåa stjärnan Regulus. APEX-teleskopets kontrollskärm visade dessutom att Saturnus skulle synas på morgonen, så jag tog en titt 10 grader ovan de andiska vulkantopparna i öster och där var den, lugn och gul.
Igår natt tog APEX-astronomen Giorgio ut observatoriets 8-tummars-Celestron och mellan observationer kikade vi på några av södra stjärnhimlens fröjder: klothopen 47 Tuc och Carinanebulosan, otaliga stjärnhopar längs Vintergatsbandet nedåt Södra korset. Och så fortsatte jag min nu mer ambitiösa solsystemsinventering. Uranus låg i Fiskarna, inte långt ifrån där jag hittade den för första gången förra året. I månljus igår krävdes kikaren för den, idag var den rätt lätt att skymta med blotta ögat.
Neptunus i Stenbocken är kasst placerad för Sverige men optimal här, rakt över oss i Stenbocken. Jag visste av erfarenhet att den skulle vara tuff att hitta, och även med handritade papperslappar efter Sky & Telescopes detaljerade kartor tog det en evighet att föräkra mig själv att jag verkligen sett den. En svag stjärna bland tusentals andra, men i kikaren framträder nya små okända stjärnbilder fram som underlättar navigeringen. Ikväll innan månuppgången hade jag vis av erfarenhet inga som helst problem att hitta den igen i kikaren. Min vän Neptunus. Man blir lite tjenis efter så mycket möda.
Men nu har jag två till kompisar, och de är inte planeter. Sondaktuella asteroiden Vesta var lite svagare än Neptunus men tillräckligt nära en ljus stjärna i Stenbocken för att vara inom räckhåll för kikaren. Stjärnbilderna själva börjar kännas lite mer bekanta, Stenbockens form nu mer än bara en massa slumpmässigt utspridda ljuspunkter. Men Ceres? Innersta dvärgplaneten låg i svårnavigerade stjärnmarker mellan lika hopplöst vaga Valfisken och Vattumannen, och här var Sky & Telescope-kartan i mobilen frustrerande: hur var skalan egentligen? Var det rätt trekant med stjärnor jag hade tänkt navigera ifrån? Skulle jag ens hinna hitta den innan månen kom upp över bergen och dränkte himlen med reflekterat solljus?
Räddningen, som igår med Neptunus, var en snabb titt på Mag 7 Star Atlas: jag hade såklart tittat på fel ställe. Nu återorienterad var det bara en fråga om att se en rad små stjärnor som var precis på gränsen till vad kikaren och ögat kunde prestera. De kommer och går. Jag blir otålig, månljuset tilltar i öster, tre prickar i rad där och två där och en till höger – ja! Precis som på kartan. Jag har sett Ceres, min andra asteroid och solsystemsinventeringen är rimligen klar för denna gång.
Fast jag ännu inte nämnt dess mest överraskande del. Sträckande upp från Vintergatsbandets tjockaste del i väster är himlen mystiskt ljus. Solnedgången? Nej, kan inte vara, skymningen är över. Diset sträcker upp genom Skytten mot Stenbocken, det måste visst vara zodiakalljuset, något jag aldrig sett förut. Brian Mays gamla forskningsobjekt, och nu solsystemmaratonens mest oväntade etapp, det är skivan av miljardtals glänsande stoftkorn som planeterna kretsar i. Lägg till solskenet på dagen, jorden under mina fötter och, för all del, rymdstationen som tidigare gled lojt över kvällshimlen: Jag har på nytt fått uppleva detta mitt vidsträckta hem i rymden, våra små stenar och gasklot och människor som hör samman i ett oändligt mycket mäktigare, glesare och klurigt detaljrikare universum.
