Svarta hål: små, täta och alldeles galet fascinerande. I veckans nummer av tidskriften Science finns en rolig svarta-håls-special där världsexperter summerar forskningsläget och två nya upptäckter presenteras. Här plockar vi 5 supertunga russin ur den spejsade kakan.
- Svarta hål + kvantfysiken = sant. Hålen och kvantvetenskapen behöver inte längre vara varandras värsta problem, förklarar strängteorins superkändis Ed Witten i sin artikel och i en intervju som man kan lyssna på. Fysiker använder nu idéer från termodynamiken såsom entropi ihop med knep från kvantfysiken för att förklara varför ett svart hål kan avge strålning – enligt Stephen Hawkings teori – men inte får släppa ifrån sig större saker, en olycksdrabbad astronaut till exempel.
- Svarta hål finns även i mellanstorlek. Allt bättre bevis finns för att det finns svarta hål som är varken supertunga eller lätta som stjärnor. Den bästa kandidaten hittills är HLX-1, en bisarr röntgenkälla i en kantställd galax 290 miljoner ljusår bort. Nya observationer med radioteleskop visar att den verkar alstra jetstrålar på samma sätt som kända svarta hål gör (Science-artikeln, och mer lättläst i National Geographic).
- Sammansmältande svarta hål lovar nya vågor. Om ett par år borde vi kunna för första gången detektera gravitationsvågor från krockande svarta hål. Då börjar en ny epok i astrofysiken då vi kan mäta själva rumtidens krusningar som likt ett oroligt hav ständigt rörs av vågor som uppstår när avlägsna svarta hål smälter samman. Om detta skriver gravitationsnestorn Kip Thorne i sin artikel och ett referat finns Scientific Americans blogg.
- Supertunga svarta hål lever i symbios med sina värdgalaxer. Det tror nu många forskare som studerar universums kanske mest skrämmande tunga och kraftfulla objekt, de supermassiva svarta hål i spiralgalaxers mitt. I Science berättar Marta Volontari vad vi vet om galaxernas och jättehålens liv tillsammans. Många idéer finns och hoppet står till avancerade datorsimuleringar: för att se hur de kan se ut, kolla hennes video som visar hur galaxer kolliderar och snurrar vidare.
- Efterskalv har uppmätts från ett svart hål som käkade en stjärna. I mitten av en mycket avlägsen galax upptäckte astronomen Rubens Reis och hans kollegor tillfälliga ljusvariationer från nära ett svart hål som precis fått en stjärna till lunch. Det är inte bara spännande. Liknande observationer kan i framtiden testa Einsteins teorier mycket längre bort i universum än vad som tidigare varit möjligt. Mer hos NASA och i Science.
En ring markerar en blå prick i galaxen ESO 243-49 där astronomer sett röntgenstrålning och radiovågor. Där ligger HLX-1, ett ’lagom’ tungt svart hål vars massa uppskattas till mellan 9000 och 90 000 gånger solens. Bild: NASA/ESA/S. Farrell, Univ. of Sydney
Mer om svarta hål och varför de är livsviktiga i universum kan du läsa i Populär Astronomi 2011/1. Och i nästa nummer av Populär Astronomi som kommer i september kan du läsa mer om svarta hål och hur vi människor tänker kring dem.
Svarta hål grundämnesmaskiner. Genom de här kompakta stjärnona exploderar som supernovor kan vi i realiteten komma åt de ämnen som producerades vid stjärnans kollaps varvid de inre delarna sprids ut i vårt universum, asteroider och kometer i form ädlaste metaller och överraskningar
Comments are closed.