Hans Rickman
Scroll down for English
Kan vi försvara oss mot farliga asteroidnedslag? En med åsikter och kunskap om saken är Hans Rickman, astronomiprofessor i Uppsala och tidigare generalsekreterare i Internationella astronomiska unionen, IAU. Nyligen intervjuades han av nyhetsbyrån TT under rubriken Världen inte beredd på rymdhot (GP, Aftonbladet). Han kommenterade han att jorden är världens stater är ”utan beredskap för ett nedslag som inte är förutsagd decennier i förväg”. Intervjun skapade diskussion bland världens asteroidforskare (diskussionstråd på Minor Planet mailing list).
Vi tog kontakt med Hans Rickman för att reda ut saken.
Tycker Hans verkligen att beredskapen inte förbättrats de senaste 10 åren, som TT-intervjun gav intryck av? Kommentaren, säger han, gällde dock tiden sedan han publicerade en artikel i tidskriften Framtider år 2007 (läs den hos Institutet för framtidsstudier). Sedan 10 år tillbaka har forskare faktiskt upptäckt ett stort antal av de asteroider som potentiellt hotar jorden.
– Visst är de oupptäckta objekten färre och mindre än för tio år sedan. Jag tycker faktiskt att denna minskning är en bedrift som alla inblandade ska vara stolta över, säger han.
Även om beredskapen har förbättrats, gäller det främst de allra värsta hoten – de cirka 1000 kilometerstora asteroider som någon gång i framtiden skulle kunna orsaka en global katastrof. Astronomer uppskattar nu att de har identifierat uppemot 900 av dem. För 10 år sedan var bara hälften kända. Vi har förvandlat ett potentiellt akut problem till ett som vi har tid att lösa.
– Att upptäcka de oupptäckta är en del av beredskapen men bara en del. Men redan 2007 var risken från de stora asteroiderna var nere på en så låg nivå att jag inte tycker man ska se den som ett omedelbart problem. De cirka 100 stycken som vi tror finns och som återstår att upptäcka ger en sammanlagd kollisionsrisk på bara 1 på 100 000 under det närmaste seklet. Så nog har vi tid att leta efter dem utan stress.
Men även mindre asteroider – den mest kända är den 300 meter breda Apophis, som passerade jorden på behörigt avstånd förra veckan och som kommer nära oss 2029 och 2036 – hotar mänskligheten. En annan är den 140-metersstenen 2011 AG5, vars besök 2040 inte längre anses som farligt. Om en sådan skulle slå ner på fel ställe skulle ändå miljontals människor behöva evakueras. Risken må vara försumbar för varje land, men globalt är det den vi måste planera inför. Och det är där den internationella beredskapen fortfarande brister, menar Hans Rickman.
– Jag förstår mycket väl att ett lokalt nedslag som ”bara” ödelägger ett land och som i sig är mycket osannolik inom en överskådlig tid inte gör enskilda länders krisberedskapsmyndigheter exalterade – t.ex. Sveriges. Det finns ju så många länder asteroiden har att välja på, för att uttrycka sig cyniskt.
Mot bättre beredskap: AIDA (Bild: ESA)
Hans Rickman ser hoppfulla tecken på det internationella planet. ESA har i dagarna sökt idéer från forskare inför det nya rymdprojektet AIDA, som är ett amerikanskt-europeiskt samarbete. Likt ESA:s nedlagda projektet Don Quijote vill man mäta hur mycket en asteroids bana kan justeras med att avfyra en projektil mot den. Mer kan fortfarande göras för att effektivisera letandet efter de återstående asteroiderna, menar han, och det ska göras internationellt.
– Världsekonomin och de internationella politiska relationerna är mycket sköra saker, som kan råka i oordning för mycket mindre än utplånandet av en hel stat genom en asteroid. Och alltså är problemet i alla fall en global affär, som kräver att initiativen tas på överstatlig nivå.
We contacted Hans Rickman to sort things out.
Does Rickman really think that we are no more prepared than ten years ago, as the TT interview seemed to suggest? His comment, he says, was actually only about the the time since he published an article in the magazine Framtider in 2007 (read it here in Swedish at the Swedish Institute for Futures Studies). Over the last ten years scientists have actually discovered a large fraction of the asteroids that are potentially hazardous to Earth.
”There’s no question, the undiscovered objects are fewer and smaller than they were ten years ago”, says Rickman. ”I actually think that reduction is an achievement that everyone who contributed to it can be proud of.”
We are certainly better prepared, but primarily for the worst cases – the kilometre-size asteroids, around 1000 of them, which are capable of causing a global catastrophe , sometime in the future. Astronomers estimate that they have identified about 900 of these. Ten years ago, only half of them had been found. A potentially acute problem is now one that we have time to solve.
”Discovering the as yet undiscovered objects is only one part of being prepared”, says Rickman. ”But even by 2007 the risk from the large asteroids was down at a low enough level that I don’t think it should be seen as an immediate problem. The risk from the 100 asteroids that we believe are there but remain to be discovered is about 1 in 100 000 over the next hundred years. So we ought to have time to look for them without any stress.”
But smaller asteroids can threaten humanity too, the best known being Apophis, 300 metres in diameter and scheduled to make close visits to us in 2029 and 2036. If such an asteroid were to strike in the wrong place, millions of people would need to be evacuated. The risk might be so low as to be negligible for individual countries, but globally it’s something we have to plan for. And internationally, we’re still not prepared for that, Rickman thinks.
”I understand very well that a local impact that ’only’ turns one country into a wasteland and which is highly unlikely in the foreseeable future is not the sort of thing that national disaster response agencies – for example Sweden’s – are going to be very happy about. To put it cynically, the asteroid has so many other countries to choose from.”
Nevertheless, Rickman hopeful signs at international level. ESA has just recently asked scientists for help in defining its planned mission AIDA, a US-Europe collaboration which like the discontinued project Don Quijote is aimed at measuring how much an asteroid’s orbit can be adjusted by firing a projectile at it. More can also be done to more effectively search for the remaining hazardous asteroids, and that’s something that should be done internationally.
”The world economy and international political relations are fragile things that can end up in disarray for much smaller problems than the destruction of a whole state by as asteroid”, says Rickman. ”So the problem is in any eventuality a global issue, and one which needs initiatives at a global level.”
Apophis hotar inte, men finns det fler i samma storlek därute? Nya bilder på den jordnära asteroiden från rymdteleskopet Herschel visar att den är större än man tidigare trott. (Bild: ESA)
