Rune Fogelquist framför Bifrostobservatoriet 2010. (Foto: Christian Vestergaard)
Astronomen Rune Fogelquist har gått bort, 89 år gammal, meddelar Mariestads Astronomiska Klubb. Under flera decennier och ända fram till sin död var han en förgrundsgestalt och pionjär i svensk amatörastronomi, som observatoriebyggare, astrofotograf, föreningsordförande, skribent, redaktör och poet. För vilken del ska vi komma ihåg honom? Jag kände honom mest bara brevledes, och som artikelförfattare i Populär Astronomi. Läs till exempel hans lediga historia över människans försök att förstå Vintergatan (här i PA 2012/2). Vintergatsbandet lyste ofta klart över Runes mest konkreta bidrag till svensk astronomi, Bifrostobservatoriet utanför Mariestad, det gjorde det också den enda gången jag träffade honom. Observatoriets namn får sin förklaring i artikeln.
Enligt [Våra nordiska förfäder] var Vintergatan bron till Valhall, Bifrost, av biv bäva och rost bro, den bävande bron. I Valhall, de nordiska kämparnas landet Efteråt, var allt fröjd om inte precis frid. Valhalls rättigheter innefattade fria slagsmål, och blev man dödad kunde man likväl frisk och färdig börja om på nytt nästa dag.
Kanske såg Rune observatoriet som en symbol för människans ojämna kamp mot universums till synes obegripliga väsen. Han mejlade senast för att vänligt men bestämt tycka att Populär Astronomi gått över en gräns när vi publicerade en spännande men ovanligt svårtuggad artikel (om gravitationen bortom Einstein i PA 2013/1). Att göra kunskap om kosmos tillgänglig för allmänheten var för honom mer än bara en hobby. Ett pikant citat kommer astronomen Dan Kiselman ihåg från en konversation 2002.
– Ett vetenskapligt resultat som inte populariseras finns inte, hade Rune sagt.
Hårda ord. Men till och med efter ett dödligt slagsmål kommer en ny dag där på andra sidan Bifrost där Rune nu bosatt sig. Han avslutade mejlbytet med att med bifoga en vers som tar om argumentet, denna gång med både kunskap och humor som vapen.
Fysikens partikar
enligt fysiktidskriftsartiklar
är bara vibrerande strängar
i mångdimensionella rymder av längder av 10-30 cm i runda slängar.
De sägs de vara endimensionella blott.
Då vill man fråga rått
av vad kan svängande endimensionella figurer bestå?
En fysiker svarar så:
De är sprickor i rumtidsväven.
Men en annan knyter näven
och säger harmset: de består av inget alls!
Men hör jag en protest, vafalls!
Fysikens partiklar av tomma intet skulle bygga allt!
Kan man verkligen svälja helt kallt
att alltihop vore sken och villa.
Det vore illa!
Läs också: vår intervju med Rune från 2002, Eldsjälen som sökte patent på himlen och blev författare, och hans Vintergatan från 2012.
