Swifts bästa bild av vår galax föränderliga mitt. Källan känd som Sgr A* visar var det supertunga svarta hålet ligger. Bild: NASA/Swift/N. Degenaar (Univ. of Michigan)
Bortsett från jorden är Vintergatans mest spännande ställe dess supertunga svarta hål, 25 000 ljusår bort i galaxens mitt. I en ny film från NASA:s rymdteleskop Swift, som premiärvisades under Amerikanska astronomiska sällskapets pågående vintermöte i Washington DC, visas hur området ser ut i röntgenstrålning. Här händer det mycket: källor blossar upp för att avta igen, och från områdena närmast det svarta hålet är strålningen föränderlig och gåtfull.
Färgglatt i röntgenstrålning: Vintergatans mitt under sju år enligt rymdteleskopet Swift. (Video: NASA/Swift/N. Degenaar/Univ. of Michigan)
Sedan 2006 har rymdteleskopet Swift bevakat Vintergatans mitt i röntgenstrålning. Med ojämna mellanrum blir källan alldeles i mitten, Sgr A*, ljusare under någon timme eller två. Vad beror det på? Kanske är det materia som hänger ihop med G2, det uppseendeväckande lilla moln som just nu gör en djupdykning mot svarta hålet och vars framfart följs noga av astrofysiker. Men förra året avslöjade en hittills okänd himlakropp, magnetaren SGR J1745-29, som också ligger i omloppsbana runt svarta hålet, och som ibland lyser upp i röntgen- och gammastrålning och bidrar till ljuset som Swift registrerar. En magnetar är en extremt tät, liten men tung och kraftigt magnetiserad neutronstjärna, rest efter någon tidigare supernovasmäll.
Nu väntas fler och kraftigare fyrverkerier från området kring det stora svarta hålet när G2 kommer närmare och slits isär. Därför är det bra för forskare att veta hur det brukar se ut härikring, och för att de ska kunna få reda på varför vårt närmaste stora svarta hål är så otroligt lugn i jämförelse med de som vi ser i andra galaxer.
Som Nathalie Degenaar, som lett projekt, uttrycker det:
– Med tanke på dess storlek är det här supertunga svarta hålet en miljard gånger mer ljussvag än det skulle kunna vara. Även om det nu är ståtligt lugnt har det tidigare varit ganska aktivt och än idag flammar upp kortvarigt men regelbundet i röntgenstrålning, säger hon.
Mer om hennes teams förväntningar på G2 finns här hos University of Michigan.
Forskningsartikeln och pressmeddelandet hos NASA.
