En stjärna i Svanen har visat sig vara det närmaste en perfekt sfär som uppmätts i naturen. Rymdteleskopet Kepler mätte stjärnans ljusstyrka varje halvtimme under nästan 4 år och genom dessa mätningar har en forskargrupp under ledning av Laurent Gizon i tyska Göttingen kunnat avgöra att stjärnan är i det närmaste klotformad. Stjärnan, som har katalognumret KIC 11145123, är en pulserande stjärna som växer och krymper en liten aning när den pulserar. Stjärnan pulserar med några olika frekvenser; en del svävningar runt 20 gånger per dygn, andra kring 5 gånger per dygn. Man kan säga att stjärnan svänger med olika övertoner. Dessa olika svängningar hos stjärnan gör att dess ljusstyrka ändras en smula med tiden. Svängningarna kan ge kunskap om stjärnans inre som annars skulle vara svår att få. Sådana studier kallas för asteroseismologi (”stjärnseismologi”). Liksom de olika övertonerna hos musikinstrument gör det möjligt att på klangfärgen skilja på t.ex. en oboe och en klarinett kan asteroseismologerna skilja på olika stjärnor genom hur de pulserar, samt genom svängningarna studera stjärnornas former och innandömen.
Stjärnan KIC 11145123 (vi skriver KIC i fortsättningen) är ungefär dubbelt så stor som solen och har en massa på ca 1,5 solmassor. Den roterar ett varv runt sin egen axel på ungefär 99 dygn, att jämföra med solens rotationsperiod på omkring 30 dygn. En stjärna eller planet som roterar trycks ihop över polerna, så att den blir en aning tillplattad. Vi kan se det tydligt på Saturnus, som roterar ett varv på bara 10 timmar. Stjärnan Altair, den ljusaste i Örnen, roterar ett varv på endast 9 timmar och har visat sig ha 14 % mindre radie över polerna än över ekvatorn. Altair liknar på många sätt KIC och man kunde därför vänta sig att KIC skulle rotera betydligt fortare än vad den gör. Troligen beror den långsamma rotationen på att KIC är äldre än Altair.
Genom att räkna på hur olika övertoner i svävningarna hos KIC är kopplade till olika breddgrader på stjärnan har man kunnat undersöka stjärnans form. Gizon, vid Max Planck-institutet för solsystemsforskning, och hans kollegor fann att KIC har ungefär en miljontedel mindre radie över polerna än över ekvatorn. Omräknat i längdskillnad är stjärnans polradie ungefär 3 km kortare än dess ekvatorsradie. Hos vår sol är denna skillnad ungefär 10 km.
Rotationen borde göra KIC mer avplattad än såhär. Förutom rotationen kan även en stjärnas magnetfält kan påverka dess form. Forskarna lägger fram hypotesen att ett svagt magnetfält hos KIC (svagare än solens) skulle kunna förklara varför stjärnan är ovanligt rund.
Forskningsartikeln (i Science Advances) konstaterar att stjärnan, så vitt författarna vet, är det mest sfäriska naturligt förekommande objekt som någonsin uppmätts. Man skriver också att man genom denna studie tagit de första stegen i att studera stjärnors form med hjälp av asteroseismologi. Eftersom asteroseismologin inte kräver att man upplöser stjärnan till en synlig skiva, utan ”bara” mäter dess ljusstyrka med god precision och ofta, kommer det att bli möjligt att studera formen hos långt fler stjärnor i framtiden än vad som hittills varit möjligt då man varit tvungen att upplösa stjärnornas skivor. Till att börja med har man Keplers rika material av observationer att plöja igenom.
För mer läsning, se gärna pressmeddelandet från Gizons heminstitut i Göttingen och notisen från Sky & Telescope om den mycket runda stjärnan KIC i stjärnbilden Svanen.
