De Magellanska molnen är Vintergatans två största satellitgalaxer och har studerats sedan länge. Mycket på grund av att de var våra mest närliggande galaxer fram tills 1994 då Sagittarius sfäriska dvärggalax upptäcktes. Fastän de är så nära har de spelat en viktig roll i vår förståelse av vårt avlägsna universum. Bland annat upptäckte Henrietta Leavitt relationen mellan perioden och luminositeten hos Cepheider, en väl använd metod för att bestämma avstånden till andra avlägsna objekt.

De Magellanska molnen syns ovanför horisonten i denna bild där Vintergatan sträcker sig som en båge över himlen. Bild: D Erkal

Forskare har nu använt Gaia för att leta efter en specifik typ av pulserande stjärnor som kallas RR Lyrae, efter stjärnan som är dess urtyp, en grupp av väldigt gamla och kemiskt outvecklade stjärnor. Det är tack vare Gaias enorma omfång som man kunnat studera molnen fullständigt eftersom de sträcker sig ut över ett stort område.

De variabla stjärnorna bildade något som man sedan länge förutspått, men aldrig observerat: en ström av stjärnor som binder samman de två molnen. Sedan tidigare känner vi till den Magellanska strömmen, en ström av gasmoln med höga hastigheter som upptäcktes 1965 mellan de två molnen.

– Vi var överraskade att se en smal brygga som kopplar samman de två molnen. Vi tror att att bron åtminstone delvis består av stjärnor som det Stora magellanska molnet plockar bort från det Lilla magellanska molnet. Resten kan faktiskt vara stjärnor från det Stora magellanska molnet som plockas av Vintergatan, berättar Denis Erkal, medförfattare till studien i ett pressmeddelande från Cambridges universitet.

 Bild: V Belokurov, D Erkal, A Mellinger
En bro av stjärnor binder samman de två Magellanska molnen. I den här bilden pekar de ljusare områdena ut var forskarna hittat RR Lyrae-stjärnorna. Bild: V Belokurov, D Erkal, A Mellinger

Man tror nu att denna upptäckt kan klargöra hur de båda molnen och vår galax har interagerat genom att jämföra observationerna med datorsimulationer. Genom att jämföra stjärnbron med den tidigare kända bron bestående av gasmoln, kan man nu sätta gränser på den varma gasfyllda galaktiska koronan, som upptäcktes 2012 med hjälp av NASA:s Chandra, och är väldigt svårt att undersöka. Detta är viktigt eftersom man tror att koronan innehåller mycket av den baryoniska massan som fattas, drygt 17%, något som bestämts baserat på hur avlägsna objekt rör sig runt Vintergatan. Detta är inte de första resultaten som pekar mot detta, men det stärker slutsatsen att koronan kan innehålla merparten av den saknade massan.

Idén till studien som ligger bakom resultaten kom till under 2016 NYC Gaia Sprint i New York, USA, och mötet Dark Matter Distribution in the Era of Gaia Workshop som hölls vid NORDITA i Stockholm. Båda var möten ämnade till att skapa nya samarbeten och projekt med hjälp av data från GAIA.

Läs mer här i forskningsartikeln