Ibland få man erbjudande på nätet om att man mot betalning kan köpa en tomt på månen eller få lov att namnge en stjärna. Detta är förstås lurendrejeri: enligt internationella överenskommelser finns det ingen som äger månen, och därför ingen instans som kan sälja tomtmark på den. Den enda instans som har legal rätt att namnge himlakroppar och företeelser på deras ytor är Internationella astronomiska unionen (IAU), detta utan att ta betalt för det och enligt ett speciellt protokoll.
Nu har IAU satt sitt officiella stämpel på namn på totalt fjorton formationer på Pluto, däribland ”Plutos hjärta” (pressmeddelande hos IAU; pressmeddelande hos New Horizons).
IAU:s namnkonventioner för ytformationer på himlakropparna följer speciella och fastslagna regler. Namnen är tvåställiga. Första ledet anger vilken typ av formation det rör sig om. De geologiska termerna hämtas från latinet, och de används både i singular och plural: Catena betyder kraterkedja, Catenae är pluralformen, det vill säga kraterkedjor; Insula betyder ö eller isolerat område, i plural Insulae; Mons är ett ensamt berg, Montes en kedja av bergstoppar. Och så vidare.
Det andra ledet i namnet är formationens egennamn. Även dessa ges enligt speciella mönster. Enligt IAU:s regler hämtas till exempel inga namn från politiska eller religiösa ledare. Vidare ska man vinnlägga sig om att ha namn från olika kulturer, och man sätter bara i undantagsfall namn på formationer som är mindre än 100 meter. Ytterligare en regel är att för en given himlakropp ska namnen följa en speciell tematik: Ytformationer på Saturnus månar Enceladus och Tethys har till exempel alla namn hämtade från personer och platser som nämns i Tusen och en natt respektive i Homeros Odyssén.
Böjningsmönster för namnbruk på Pluto härleds ur det faktum att Pluto i den grekiska mytologin var härskare över underjorden. Egennamn hämtas därmed från mytologiska namn som på ett eller annat sätt har med underjorden att göra. Man hämtar dessutom namn från forskare eller projekt som utforskat dvärgplaneten, eller från människor som på ett eller annat sätt öppnat nya horisonter, det senare en bockning åt rymdsonden New Horizons som för ett par år sedan bland annat fotograferade Plutos hjärta. Så här långt har IAU alltså namngett fjorton formationer enligt förslag från NASA:s New Horizons-team.
De allra största ytformationerna – slätter (planitia), större landområden (terra), liksom långa mörka eller ljusa stråk (lineae) – ges namn efter rymdsonder som på ett eller annat sätt kan sägas ha varit pionjärer i rymden. Hit hör nu Sputnik Planitia, en stor slätt namngiven efter Sputnik 1 vilken inledde rymdkapplöpning 1957. Även NASA:s Voyager, som sköts upp 1977 för att utforska de yttre planeterna, liksom japanska Hayabuso-sonden, som första gången lyckades hämta hem material från en asteroid, har fått ge namn till två stora landområden, Voyager Terra och Hayabusa Terra.
Kratrar (crater) och mindre regioner (regio) får namn efter forskare eller ingenjörer som på olika sätt är associerade med antingen Pluto eller med Kuiperbältet. I denna kategori faller ”Plutos hjärta”, det vill säga den stora vagt hjärtformade region som var så framträdande på de första bilderna från New Horizons. Framöver går hjärtat formellt under namnet Tombaugh Regio, efter den amerikanske astronomen Clyde Tombaugh (1906-1997) som från Lowell-observatoriet i Arizona upptäckte Pluto 1930. I samma kategori faller kratern Burney, som fått sitt namn efter Venetia Burney (1918-2009), vilken som ung skolflicka föreslog att den nyupptäckta himlakroppen skulle döpas till just Pluto. Här hittar vi också kratern Elliot, vilken fått sitt namn efter James Elliot (1943-2011) som bland annat lyckades detektera Plutos atmosfär långt innan New Horizons hann dit.
Bergskedjor (montes), ’träsk’ (paludes) och mer framträdande klippformationer (rupes) får namn från historiska pionjärer som på ett eller annat sätt har utforskat nya horisonter. Passande nog har man här hämtat namn från den nepalesiska sherpan Tenzing Norgay (1914–1986) och den nyazeeländska bergsbestigaren Edmund Hillary (1919–2008) vilka var de första som nådde toppen av Mount Everest, och dessutom överlevde för att berätta om det. Nu finns de förevigade på Pluto som Tenzing Montes och Hillary Montes. Ytterligare en bergskedja, Al-Idirsi Montes, har namngivits i denna omgång och då efter den arabiske geografen Ash-Sharif al-Idrisi (1100–1165).
Halvvägs igenom listan kommer vi till mindre bergsryggar (dorsa) och försänkningar (cavus) av olika slag. Dessa har fått sina namn från olika kulturers namn på underjorden eller på platser i densamma. I den grekiska mytologin var Tartarus den djupaste hålan i underjorden, men nu har den också fått ge namn åt en bergsrygg på Pluto, Tartarus Dorsa. På liknande sätt har en markerad försänkning fått namn efter Adlivun, underjorden i inuitisk mytologi, Adlivun Cavus.
Dalar (vallis) och långa smala fördjupningar (fossa) får sina namn från hjältar eller andra figurer som har utforskat underjorden. Tre av den senare kategorin har namngetts: Sleipnir Fossa, efter Odens häst på vilken han bland annat red ner i underjorden; Virgil Fossa, som har namn efter Vergilius, Dantes guide i underjorden i Den gudomliga komedin; och Djanggawul Fossae, där Djanggawul är de tre varelser som i aboriginernas mytologi reste mellan Australien och de dödas rike.
Det finns ytterligare en kategori, vilken avser olika ljusa eller mörka markeringar på ytan (facula respektive macula) och som ska namnges efter gudar, gudinnor och andra mytologiska varelser kopplade till underjorden. Här har man ännu inte bestämt några namn så denna kategori är tills vidare tom.
Det finns många andra namn uppe på förslag och en del används redan men då som inofficiella beteckningar. Den svenska satelliten Astrid har till exempel lånat sitt namn till ett område med små kullar (colles), preliminärt Astrid Colles. Återstår att se vad IAU säger om detta, och om andra förslag som till exempel Balrog Macula och Cthulhu Regio.
