Nu när det bara är ett fåtal dagar kvar till Cassinis spektakulära slut med sitt inträde i Saturnus atmosfär är det lätt att glömma av efterträdarna. Sen i juli förra året flyger till exempel NASAs sond Juno runt Jupiter och utforskar bjässen (se tidigare artiklar om Juno, Jupiter – den gäckande jätten, Juno ger oss närkontakt med Jupiter och Juno ser Jupiter som vi aldrig sett den förut).
Förra veckan publicerade forskarlaget bakom Juno-instrumentet Jupiter energetic particle detector instrument (förkortat till Jedi) en artikel i Nature om mätningar på hur Jupiters norr/sydsken kommer till (polarsken). Mätningarna ger dock fler frågor än svar och öppnar upp för nya upptäckter då det visade sig att polarskenen är mycket starkare än vad de borde vara. (NASA/JPLs pressmeddelande här och skrivet om här).
Polarsken kommer till genom att laddade partiklar från solen, som elektroner, fångas upp av jordens magnetfält och leds ner till polartrakterna. På vägen dit kan partiklarna accelereras upp och när de sedan når atmosfären slår de i molekylerna på hög höjd, främst kvävgas och syrgas. Dessa får energi som de sedan avger i form av ljus som vi ser som vackra sken i himmelen.
På jorden kommer de starkaste polarskenen till av att elektronerna får en koherent tillförsel av energi från elektriska fält kring magnetfälten. Antagandet var att de starkaste polarskenen på Jupiter kommer till på liknande sätt, fast de blir starkare på grund av Jupiters mycket starkare magnetfält. Data från Juno visar att energitillförseln är runt 10 till 30 gånger starkare där men de starkaste polarskenen på Jupiter är runt 100 gånger starkare än på jorden!
Junos mätningar visar att samma förlopp som finns på jorden finns även där. Men Jupiters magnetfält lyckas även tillföra mycket mer energi till elektronerna på ett stokastiskt vis istället för ett koherent (slumpmässigt istället för ordnat). Varför detta händer är oklart och liknande fenomen går inte att hitta på Jorden.
Gruppens ledare, Barry Mauk vid Johns Hopkins University, Applied Physics Laboratory, Laurel i Maryland, USA, kallar upptäckten för ett riktigt mysterium.
– De starkaste polarskenen vid Jupiter kommer av en slags turbulent accelerationsprocess som vi inte förstår ännu. De senaste datan tyder på att medans effekten som genererar polarskenet blir starkare och starkare, så blir processen även instabil och en ny accelerationsprocess tar över. Men vi måste fortsätta studera datan.
Det är såklart inte oväntat att Jupiters magnetfält ter sig annorlunda än jordens, men det är ändå överraskande att liknande fenomen kan komma till av så olika processer. Detta är mycket spännande för sådana upptäckter kan vända upp och ner på sådant vi trodde vi förstod. Jupiter ses dessutom som ett fysiklaboratorie för planeter i allmänhet utanför solsystemet, plus att den hjälper oss att förstå jorden bättre.
