I århundraden har man drömt om att inte bara resa till månen, utan även om att kunna bosätta sig där och det hela tog sin början långt innan rymdålderns inträde. Trots att en månbas kanske fortfarande ligger långt borta i tiden så kan vetenskapen nu ha fått sig en skjuts framåt i och med upptäckten av en lavatunnel på månen (forskningsartikel i Geophysical Research Letters; pressmeddelande hos Purdue University; artikel i Guardian)
Redan 1638 förutspådde den engelska biskopen, naturfilosofen och författaren John Wilkins en mänsklig koloni på månen i boken A discourse concerning a new world & another planet. 1928 yttrade även den sovjetiske raketforskaren Konstantin Tsiolkovskij liknande tankar i sin bok Universums vilja – den okända intelligenta kraften. Även Tsiolkovskij var före sin tid i det att rymdåldern skulle komma att ta sin början först decennier efter hans bortgång 1929.
Sedan 1950-talet, då nämnda rymdålder till sist började, har ett inte helt oansenligt antal koncept och förslag på månbaser lagts fram av såväl forskare och ingenjörer men 2017 har vi fortfarande inte sett röken av några månbaser, även om planerna som nu löst florerar kanske är fler än någonsin tidigare.
Ingen har någonsin tillbringat fler än tre dygn på månen (rekordhållarna är Eugene Cernan och Harrison Schmitt som åkte med Apollo 17 1972) och det är huvudsakligen på grund av att det är för farligt. Endast en astronautdräkt är inget fullvärdigt skydd mot alla externa påfrestningar som det innebär att befinna sig på månen; extrema temperaturvariationer och meteoritnedslag och till skillnad från jorden har månen varken magnetfält eller atmosfär som kan skydda astronauterna från kosmisk strålning och solutbrott.
Nu har man dock funnit en skyddad plats på månen, där astronauter skulle kunna vistas under en längre tid utan att ta utsättas för de hårda förhållanden som råder på ytan och det rör sig om en nyligen upptäckt så kallad lavatunnel.
En lavatunnel är en naturlig tunnel som bildas av flytande lava under en stelnad yta. Dessa tunnlar kan när det gäller aktiva vulkaner agera som dräneringsrör för lavaströmmar, men är vulkanen utslocknad och lavan slutat flöda, efterlämnas en tunnel eller lång grotta. Lavatunneln, som upptäcktes med hjälp av den japanska månkretsaren SELENE (Selenological and Engineering Explorer), finns nära Marius-kullarna i Stormarnas ocean är cirka 50 kilometer lång och 100 kilometer bred och att den påträffades just där är inte så konstigt – Marius-kullarna är nämligen det område på månen som hyser högst koncentration av vulkaniska attribut.
SELENE:s radarsystem var inte byggd för att upptäcka lavatunnlar, utan för att studera månens ursprung och geologiska evolution och därför flög kretsaren (som fått smeknamnet “Kaguya” efter en månprinsessa i en japansk saga) inte tillräckligt nära månens yta för att få mer exakt information om lavatunnelns egenskaper och av denna anledning finns inga exakta uppgifter angående hur djupt och långt tunneln kan tänkas sträcka sig, men distinkta ekomönster visade på tunnelns existens och när JAXA analyserade data från SELENE fann de även fler ekomönster runt området som indikerar att det kan finnas fler tunnlar än bara en.
Grottans struktur förefaller att vara stabil och själva berget kan innehålla is eller vattendepåer, vilket kan utgöra en viktig tillgång för en eventuell framtida månbas.
– Vi har känt till att det i dessa områden troligtvis förekommer lavatunnlar, men deras existens har inte bekräftats förrän nu, säger Junichi Haruyama, forskare vid JAXA.
Han menar på att lavatunnlar mycket väl kan utgöra de bästa platserna för framtida månbaser, just på grund av att de håller en stabil temperatur och har potential att skydda såväl människor som instrument från mikrometeoriter och kosmisk strålning. – Ett noggrant utforskande av lavatunnlarnas interiör skulle kunna förse oss med unika insikter angående månens evolutionära historia. Vi har faktiskt inte sett insidan av den här grottan ännu, men det finns stora förhoppningar om att vidare utforskning kommer att ge oss fler detaljer, säger Junichi Haruyama.
Men hur hög är egentligen sannolikheten att vi får se någon månbas inom en överskådlig framtid? Skall vi hålla oss krasst realistiska är chanserna inte speciellt stora att det kommer att ske inom de närmaste hundra åren även om NASA (space.com) och Kina siktar på att nå dithän så snart som det bara är möjligt, men när det väl blir dags kommer vi redan att veta var den skall byggas!
