Titelbild: illustration av Haumea och dess ring. Bild: Instituto de Astrofísica de Andalucía.
Tidigare i oktober riktades uppmärksamheten mot den lilla, kalla och tillplattade dvärgplaneten Haumea. Det är en av fem småvärldar i solsystemet som klassas som dvärgplaneter av IAU (Internationella Astronomiska Unionen).
Haumea upptäcktes 2004 i samband med att ett lag astronomer ledda av Michael Brown på Caltech i USA jagade oupptäckta världar i det yttre solsystemet. Samtidigt hittade José Luis Ortiz och hans lag i Spanien bilder på den från 2003 vilket gav lite kontroverser kring vem som var först (samma Ortiz som gjort de här aktuella upptäckterna). Den är uppkallad efter den Hawaiianska gudinnan för barnafödsel och de två månarna Hi’iaka och Namaka är två av hennes barn (se t.ex. Wikipedia för mer historik).
Brown och hans medarbetares upptäckter ledde förresten till att IAU röstade för att införa en planet- och dvärgplanetdefinition. Michael Brown är därför också lite ökänd som han som ”degraderade” Pluto. Men bara för att dessa världar klassas som dvärgplaneter betyder det inte att de är ointressanta. Tvärtom så är de extremt intressanta eftersom de bland annat innehåller rester från det tidiga solsystemet.
Haumea är en konstig värld. Till att börja med är dess isiga yta väldigt ljus, förutom en fläck som troligtvis är resterna från en krater. Detta syns i observationer av dess ljuskurva, för inget teleskop kan idag urskilja Haumea mer än som en fläck.
Den roterar snabbt runt sig själv, ett varv på knappt fyra timmar! Eftersom Haumea har två månar kan man också beräkna dess massa och då får ut en densitet, och då kan man simulera effekterna av att den roterar så snabbt. Därför tror man att den är extremt tillplattad, ungefär dubbelt så bred som den är platt. Men storleken beräknas oftast från att mäta dess albedo (färgen alltså) och det ger stora felmarginaler. Därför vill man alltid försöka genomföra ockultationsmätningar ungefär som man nyligen gjorde med 2014 MU69.
En ockultationsmätning innebär att man observerar en bakgrundsstjärna samtidigt som ett objekt i solsystemet passerar framför. Sett från centrala och södra Europa passerade Haumea framför en stjärna den 21 januari i år, och resultaten blev publicerade i Nature den 11 oktober av Ortiz och hans lag (originalartikeln Ortiz et al., 2017 hittas i Nature, pressmeddelandet här, och såklart har även Bad Astronomer skrivit om detta). Målet var att få nogrannare mätningar av dess form och storlek vilket också lyckades, samt att undersöka om den har en tunn atmosfär ungefär som Pluto. Men i observationerna syntes en överraskning, en tunn ring! Det är ovanligt och förutom gasjättarna känner vi bara till två andra himlakroppar som har ringar, Chariklo och Chiron (småvärldar mellan Saturnus och Uranus).
Mätningarna visade att Haumea är 2322 km som bredast i diameter och ringen har en radie på 2287 km, är 70 km bred och ligger i Haumeas ekvatorialplan och samma plan som månen Hi’iakas omloppsbana. Man hittade inga tecken på någon atmosfär.
Det väcker såklart frågor om var ringarna kommer ifrån. Ortiz själv säger att det finns många möjliga förklaringar, bland annat en kraftig kollision mellan Haumea och något annat eller att det är material som kastas ut på grund av Haumeas snabba rotation. Det betyder också att det kan kanske vara vanligt med dvärgplaneter med ringar.
Hur långt bort ligger Haumea då? Dess omloppsbana är mellan 35 och 51 astronomiska enheter (ungefär fem till åtta miljarder kilometer). I Sweden Solar System skulle den hamna mellan 250 och 400 km från Globen i Stockholm, ungefär mellan Skövde och Göteborg.
