SMART-1 var som bekant dels det första ESA-uppdraget till månen, dels också en helsvensk rymdsond (utförligt beskriven på bl.a. Wikipedia). Den var designad och byggd i Sverige (i Linköping) på uppdrag av ESA och skickades upp från Kourou i Franska Guyana den 27 september 2003. Efter att ha använt 13 månader för att ta sig till månen och sedan ytterligare 16 månader i månens omloppsbana lät man den som planerat krascha på månens yta den 3 september 2006.
13 månader för att åka till månen är en lång tid tänker ni kanske, för Apollokapslarna tog ju bara ett par dagar. Det stämmer, men SMART-1 var bl.a. ett experiment för att testa nya lättviktsraketer och för ESA för att försöka bygga billiga och små sonder. Därför använde den endast jonraketer som skjuter ut en stråle av xenonjoner med hög hastighet, en vanlig teknik i dagens rymdsonder. Den accelererade alltså endast med 0,7 meter per sekund per timme. Fördelen är istället att den kan vara igång under väldigt lång tid. SMART-1 är alltså en engelsk förkortning som betyder ”Small Missions for Advanced Research in Technology-1” (ungefär ”små uppdrag för forskning i avancerad teknologi”).
Dess andra uppdrag var att kartlägga månen. Den kartlade bl.a. potentiella platser för framtida månbaser, som exempel platser där man har ständigt solljus, den hittade kalcium på månens yta och fotograferade Apollo 15:s landningsplats.
Kraschen var från början planerad som slutet på resan. Planenligt kraschade den på vår sida av månen men precis i skymningsljuset, för då var den synlig från jorden och materialet som kastades upp blev upplyst av solen och var observerbart av teleskop som t.ex. Odin.
Den flera hundra kilo tunga sonden slog i marken i två kilometer per sekund och sågs som en blixt av Canada-France-Hawaii-teleskopet, men den exakta kraschplatsen förblev okänd eftersom det då inte fanns några andra sonder på plats som kunde se kraschen. Men Dr Phil Stooke från Western University, Ontario, Kanada, letade igenom bilder från NASA’s Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) under åratal och har till slut hittat den.
Bilderna visar en rak klyfta i marken, 4 meter bred, 20 meter lång, genom en äldre naturlig krater. Och i slutet av klyftan, i dess sydliga ände, syns resterna av material från nedslaget.
Att nedslagsplatsen har hittats ger mer än kuriosa. Vi kan jämföra nedslaget med andra sonders kraschplatser och med simuleringar och modeller. Den har även grävt fram färskt material från under månens yta som nu är möjligt att studera i detalj via framtida projekt.
