Huvudbilden till denna artikel är, till skillnad från många andra astronomibilder, inte speciellt estetiskt tilltalande. Suddig, glåmiga färger, och dessutom svårtolkad. Men det hindrar inte att den visar spännande resultat, det behövs dock lite kontext för att de ska framträda. Bilden visar till att börja med ett område på södra stjärnhimlen motsvarande ungefär en åttondel av hela himlen. På bilden syns stjärnor i Vintergatan, men färgkodade efter deras avstånd – blåa stjärnor är närbelägna, röda avlägsna och gröna mitt emellan. Notera nu att färgkodningen lyfter fram olika stråk och band, en del framträdande andra så svaga att de bara kan anas. Det är dessa stråk och band som gör bilden intressant.
Bilden släpptes nyligen från Dark Energy Survey (DES), ett internationellt samarbetsprojekt med över 400 forskare från 26 institutioner och sju olika länder (pressmeddelande här). Projektet syftar, som namnet antyder, till att kartlägga den så kallade mörka energins verkningar, för att därigenom skapa en bättre förståelse för dynamiken bakom universums expansion och för formandet av de allra största strukturerna. Fokus är därmed på galaxhopar, deras fördelning i universum och så vidare.
Projektet har med hjälp av Victor Blanco-teleskopet i Chile och under tre år samlat information om 400 miljoner olika astronomiska objekt. Det mesta av dessa är som sig bör avlägsna galaxer, men som i alla surveyprojekt fångar man också helt andra fiskar i sina metodologiska nät, som i det här fallet en förskräcklig massa stjärnor i Vintergatan. Nu har forskare inom projektet använt dessa data för att identifiera elva tidigare okända stjärnströmmar i vår galax.
Vintergatan har under årmiljonerna långsamt växt genom att attrahera och svälja mindre dvärggalaxer liksom en och annan klotformig stjärnhop. När dessa har dragits in i galaxen har de töjts ut på längden till långa smala filament eller stråk av stjärnor. De filament som DES-projektet nu identifierat skvallrar därmed om Vintergatans historia. Kyler Kuehn, forskare i DES-projektet, uttrycker det så här (fritt översatt från engelska): ”Precis som vi kan säga hur en färdig byggnad uppfördes genom att studera högarna med överblivet stål, virke eller tegel, så kan vi säga hur Vintergatan formades genom att titta på resterna av den kosmiska ’byggarbetsplatsen’ – de långa filament av stjärnor som kretsar i galaxens ytterområden.”
Tidigare kände man bara till ett tjugotal filament, och en anledning till detta är att de helt enkelt är väldigt svåra att få syn på, inte minst för att de innehåller jämförelsevis få stjärnor och samtidigt sträcker sig över så stora områden på himlen. På bilden nedan är de strömmar som identifierats av projektet, liksom några tidigare kända, markerade. Jämför gärna med färgbilden ovan.
Namngivningen av astronomiska objekt följer, som vi skrivit om tidigare här på bloggen, strikta och formaliserade procedurer. Men för just stjärnströmmar verkar det inte finnas någon given nomenklatur, varför projektteamet bad allmänheten, dels i Australien och dels i Chile, att hitta på namn, helst på flodtema. Några av de namn som man tillslut beslutade sig för hämtas från aboriginernas språk (Wambelong, Turranburra, två floder i New South Wales), andra från olika Chilenska indianfolks språk (Aliqa Euma, tyst vatten, Palca, korsande floder, Willka Yaku, heligt vatten), två från spanskan (Elqui och Turbio, en dal respektive en flod i Chile), och slutligen fyra namn hämtade från indiska floder, detta för att de ligger i närheten av stjärnbilden Indus, eller Indianen på svenska (Indus, Jhelum, Chenab och Ravi).
